"All sorts avhållsamhet är bra"

Jag och Sophia var på seminariet Feministisk Filmfasta idag på Göteborgs filmfestival. 
Det var ett roligt samtal baserad på Wanda Bendjellouls filmexperiment: att fasta enligt den kristna traditionen, dvs bara se filmer av kvinnliga regissörer, 40 dagar fram till påsk. Hon berättade att idén kom på en filmfestival när hon just sett fem filmer på raken av män, om män. I den femte filmen gick Vincent Gallo runt i ett snöigt landskap och det blev droppen och Wanda Bendjallouls personliga Falling Down-moment. De första 40 dagarna av fastan var en striktare variant, där hon enbart tog del av det utbud som erbjuds via tv, videobutik, bio eller VOD. (exempel: 1 av 28 filmer på SVT under mars månad 2012 var regisserad av en kvinna). Där blev inte många filmer sedda.

Efter denna inledande fas fortsatte hon med en mer uppsökande verksamhet, där hon köpte rätt mycket film och lånade av kompisar. All sorts avhållsamhet är bra sa Wanda Bendjalloul (publiken skrattade). För det får en att stanna upp och fundera på vem du är och vad du tycker. Det spelar ingen roll om det är rökning eller film. När giftet går ur händer det nånting med dina tankar.

Sen övergick samtalet till att handla om varför det ser ut som det gör, varför färre kvinnor får göra film. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, var där och pratade om ett nytt mentorsprogram för oetablerade kvinnliga regissörer. Programmet är inte till för att kvinnorna behövde bli bättre på att regissera, utan snarare få hjälp hur man tar sig fram i branschen. På frågan om vilket motstånd en kvinna som regisserar möter svarade hon att det ofta händer att filmprojekt som fått stöd av Sfi fallerar på grund av att övrig finansiering inte går att få till. Att SVT och distributörerna säger nej och då blir det inget även om en konsulent stöttat projektet. (Distributörerna = i princip Sture Johansson som är programdirektör på SF Bio). Det är ingen som räknar hur könsfördelningen ser ut bland filmer som stöttas av SVT. Producenterna är efter, de är snabba på att välja ut män att jobba med. Med nya filmavtalet som kräver etablerad producent (minst två långfilmer; i praktiken: mest en massa gubbar) lär det inte bli lättare att göra långfilm som oetablerad kvinnlig regissör. Samtidigt från producenterna finns en nervositet, kommer deras filmer inte få stöd nu, om de inte har någon kvinna som regisserar?

Rookiesatsningen kom på tal (och Andrea Östlund satt i publiken och kunde ge exakta siffror). 190 sökte till de tre första filmerna. 38 av dessa var kvinnor. När pengar till den sista filmen utlystes, som enbart vände sig till kvinnliga regissörer sökte 90 kvinnor. Kvinnor söker stöd när de vet att det finns en chans att få pengar. Återigen, det här med att kvinnor ska ta plats, tacka ja, att lägga ansvaret på en minoritet att förändra en orättvis struktur, det är så dumt. Kvinnliga filmare är inte dumma. Varför lägga energi på att söka pengar, när statistiken visar att det inte är någon idé. Hellre göra film ändå, utan finansiering, eller skita helt i film och göra nåt annat.  Det betyder inte att kvinnor inte vill göra film.

Wanda Bendjellouls filmfasteblogg kan man läsa här. Där finns en lista på ca 750 kvinnliga regissörer från hela världen. Själv ska jag se tre filmer på festivalen, som alla råkar vara regisserade av kvinnor. Så om jag vill kan jag inleda min egen filmfasta idag. Jag kanske kan behöva lite avgiftning.

Vad fan är ett vanligt hem?

En vän till mig som precis sett filmen Äta sova dö av Gabriela Pichler frågade mig
-Varför görs det inte fler sådana här filmer?
-Vilka är det som gör film då? frågade jag tillbaka och kom att tänka på vad en annan vän berättat för mig. Hen jobbar med scenografi för film och fick från regissören veta att huvudpersonen bodde i "ett vanligt hem".

Vad fan är ett vanligt hem? För den här ickenamngivna regissören visade det sig vara en ganska flådig villa i en småstad. Frågar man till exempel Pichler samma fråga gissar jag att man får ett annat svar. Det märks i filmerna och den skillnaden har betydelse. 

Dagens läsning

I Göteborgsposten idag skriver Maria Domellöf-Wik om att SF Bio skickar brev till kulturförvaltningen i Göteborg om att Bio Roy, som trots att Folkets Hus och parker (Roys ägare) får kommunalt stöd inte enbart visar smal film, utan även filmer som Män som hatar kvinnor och Svinalängorna. Filmer som bägge även gick/går på SF Bios biografer. Informationschefen slår även fast att Män som hatar kvinnor ”knappast kan placeras inom kvalitetsfilmfacket” vilket man såklart kan hålla med om, men det är ändå en intressant gränsdragning att göra för en film som fick guldbaggen för Bästa film 2010. SF Bio menar att "kommunala verksamhetsbidrag snedvrider konkurrensen på biografmarknaden" just för att Bio Roy visar samma filmer som SF men får stöd av kommunen för att göra det.

Jag kan förstå resonemanget, i en annan värld. Men som det ser ut nu, då SF har ca 96 % av biomarknaden i Göteborg, kan man inte annat än häpna över tonen och metoderna. Folkets Hus och parker överväger att anmäla SF Bio till konkurrensverket. Jag hoppas de gör det.

Aftonbladet hade också en intressant artikel om det här i höstas.

Bergström, Nutley och utanförskapet

Helena Bergström var med i debatt häromdan och pratade bl a om att Colin Nutley inte vill gå på årets guldbaggegala, för att Änglagård 3 inte var nominerad och därför kände han sig inte välkommen dit. Bergström tyckte att svenska filminstitutet skulle visa "respekt" för hennes kille. (Samma institut som öst miljoner över Nutleys filmprojekt genom åren).

Kom att tänka på diskussionen om nya distributionsformer mellan Helene Granqvist, Hanna Sköld och Jo Rydberg Lidén på Västsvenska filmdagarna i höstas. Minns inte vem av dem som sa det, men av alla filmare den personen träffat och pratat med var det ingen som ansåg sig tillhöra filmbranschen. Intressant. Vi har alltså en bransch där alla är outsiders. (Till och med Colin Nutley). Det säger nog ganska mycket om filmklimatet i Sverige.

Stöd kortfilm via crowdsourcing

Om du har några kronor över tycker jag du ska överväga att stödja ett kortfilmsprojekt som heter Wicked Yeva på crowdsourcingsajten Kickstarter. Jo Rydberg Lidén - en av filmskaparna bakom talade igår om det på västsvenska filmdagarna i ett samtal med Helene Granqvist och regissören till Nasty Old People, Hanna Sköld.

Helene Granqvist är en av initiativtagarna till Do Dream, ett projekt lite i samma anda som Kickstarter, som går ut på att sammankoppla idéer med folk med pengar. Inspiration från entreprenörsskapsprojekt i afrikanska länder, som mikrolån och hjälp till självhjälp. Hon fick det att låta enkelt och självklart, jag blev väldigt inspirerad av att höra henne tala om att rita om landskapet för filmbranschen, att inte låta våra relationer påverkas av att det finns knappa resurser. För då vidmakthåller man ett destruktivt system. Samma sak som jag var inne på i det här inlägget och som jag ser det ett av de största problemen i filmbranschen idag. Det och bristen på pengar förstås.

Berättigande enbart genom särart?

Bara en kort kommentar till den enkät som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skickat ut inför branschmötet om jämställdhet i svensk filmproduktion.

Frågorna handlar om vilka hinder som finns för jämställdhet, hur man ska övervinna dessa hinder och vad ökad jämställdhet skulle betyda för svensk film. Det är den sista frågan som är intressant, eller snarare svaren som kommer på den. För svaren handlar om att vi alla skulle tjäna på att se historier berättade ur ett annat perspektiv. Och det är det jag reagerar på, för då måste kvinnor berätta något annat, göra en annan typ av kvinnlig film, utifrån ett kvinnligt perspektiv för att få bli berättigade att göra film. Samma sak med invandrade regissörer, de ska berätta andra historier, öka mångfalden. (Och sen undrar de varför kvinnor inte regisserar polisfilmer, hallå de har ju fullt upp att styra upp mångfalden!)

Kravet på att kvinnor (och andra bortkvoterade grupper) ska ha ha lika möjligheter att göra filmer som män är en rättvisefråga och inget annat! Det borde inte vara villkorat med att de ska "öka bredden i berättelsernas innehåll".

Uppdatering: Nu finns även en bearbetad version av detta inlägg på SecondOpinion.

Grabbgäng och kvinns.

FLM:s Jonas Holmberg skriver intressant om kvinnliga regissörer, eller snarare frånvaron av kvinnliga regissörer i Expressen idag. Framför allt det där med att de smala festivalvinnande filmerna som produceras för inga pengar görs av f.d. skejtare, citat:
/.../ en annan subkultur där män hänger med män och finslipar gruppdynamiken."
Ja, det där känns ju ganska väl igen. Som tjej var man välkommen att hänga med, men man blev aldrig en av grabbarna på riktigt.

Det enda raka är att sluta hänga efter för guds skull och göra nåt eget. Jag skulle helst se att kön inte hade betydelse för vem du är eller vad du gör. Men än så länge spelar det roll tyvärr och jag tror inte att det är en slump att jag den senaste tiden mest samarbetat med kvinnor. (Precis som könet inte är en slump i grabbgängen för den delen heller).

Kvinnliga regissörer gör i regel ganska publikmässigt breda filmer som inte är jättedyra. Men som filmlandskapet ser ut nu i Sverige verkar mellanbudgetfilmerna vara på väg bort. Det som framför allt kommer att göras är de riktigt dyra filmerna och de smala arthousefilmerna. Båda regisseras framförallt av män. Än så länge.

Jenny Lantz, rookieprojektet och kvotering

Mycket intressant artikel om Jenny Lantz på Filmnyheterna och varför så få kvinnor sökte till Rookieprojektets första fyra filmer (38 av 190) och så många sökte till den sista filmen där man letade just efter en kvinnlig regissör. (78 ansökningar) Eller ja, kanske inte nödvändigtvis kvinnlig tack o lov, men av honkön.

Tror hon har helt rätt i sin analys att kvinnorna i det senare fallet såg en faktisk chans att komma med. Som jag ser det så är problemet inte att det fattas begåvade regissörer, manusförfattare, producenter etc utan att få dem att faktiskt söka pengar med sina projekt och i ett mycket tidigare stadie. Då tror jag precis som Jenny Lantz att kvotering skulle kunna vara en lösning på det problemet. Ett verktyg man kan använda tills dagens snedfördelning har försvunnit. (Man kan ju hoppas)

Fast jag förstår dem som tycker det skulle vara tröttsamt att höra gnäll från folk som känner sig bortkvoterade. (Läs bara kommentarerna till artikeln, eller gör inte det) Men så har vi det ju redan idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Jenny Lantz, Rookieprojektet, kvotering

Ett steg i rätt riktning

Svenska filminstitutet ska satsa en miljon på utvecklingsstöd till manusförfattare.
Äntligen gör de nåt rätt, skulle man kunna säga.

Kravet på att ha producent med för att söka produktionsstöd är inte något som gör de svenska manusen bättre och mindre formstöpta. Men det kanske minskar Sfis administrering av ansökningar.

Läs även andra bloggares åsikter om manusstöd, sfi,

Om svensk filmpolitik och filmapparater

Jag funderar lite kring svensk filmpolitik bland annat efter att ha läst den här krönikan om filmavtalet.

Jag är ju ännu(?) inte en etablerad manusförfattare och har alltså inget att förlora på ett totalt sammanbrott av det svenska filmfinansieringssystemet. Det enda jag har att bekymra mig om är att skaffa pengar till mat och hyra.

Hela filmapparaten* känns hopplöst föråldrad med och distributionsavtalen, vem orkar gå på bio egentligen? Jag gör det enbart tillsammans med min son i tron att det ska skänka honom en slags barndom som liknar min egen. Eller? att se en film på stor duk ger ju en annan känsla: "Film är bäst på bio" - men det är väl ingen ursäkt för att göra sämre filmer?

Fast jag tycker det görs mycket bra svenska filmer. Det är väldigt lätt att snacka skit om svensk film och skratta lite överlägset. Men Sverige är ett litet land. I procent görs det säkert mycket fler bra filmer här än i Hollywood. Det är bara det att de flesta av de dåliga amerikanska filmerna får vi aldrig ens höra talas om här. ( Min pappa kommer att säga emot mig om det här, hela min uppväxt fick jag nämligen höra att alla amerikanska filmer var kassa)

Äh, det är nog mest distributionen det är fel på. Läs: Svensk filmindustri. Troell skrev om det för jättelängesen här. Om publiken bara kan välja mellan Wallander och Göta kanal 2 så får ju de filmerna biljettintäkter. Inte Maria Larssons eviga ögonblick. (Som förövrigt är en mycket trevlig film, trots att Persbrandt är med. Tänk att de valde Persbrandt och så fick de ändå inte publik. Vilken nitlott).

*Que? Känns tryggt att vara lagom ospecifik här så ingen kan smälla mig på fingrarna med ett motargument.

Läs även andra bloggares åsikter om Filmpolitik, SF, Bio, Svensk film, Persbrandt, Troell,

Om talangutveckling

Filmbasen Stockholm gör en bra grej tycker jag med sitt ettåringa talangprogram. De nya talangerna för 2009 är Fijona Jonuzi, Elisabeth Marjanovic Cronvall och Måns Månsson. Vilken lycka. Att få ett helt på sig att utveckla filmprojekt är ju fantastiskt.

Det borde finnas mer sådant. Rookieprojektet var också bra men det är ju redan klart att det inte blir någon fortsättning med det. Synd, för som Svenska filminstitutet jobbar nu med färre och dyrare filmer och inget manusstöd utan producent i ryggen så är det svårt att komma in i värmen som oetablerad. Därför tycker jag också att novellfilmssatsningen är så bra och jag ser den som talangutveckling.

Det är förvisso ett svårt format - lätt att hamna mellan långa kortfilmer och korta långfilmer, men än sen då. Hur mycket värt är det inte att få göra sin första film där alla kan få betalt? Och det är ett steg på vägen till att göra TV-serier och långfilm, det skryter ju SVT och Sfi själva med så fort tillfälle ges, att novellfilmarna gått vidare och gjort framgångsrika tv-serier och långfilmer. Ser inget fel i det, ser däremot ekonomiska svårigheter att hänge sitt liv åt novellfilmande.

Läs även andra bloggares åsikter om talangutveckling, filmpolitik, novellfilmer

Jag vill inte skriva en roman

Hynek Pallas skriver om Cronemans artikel och jag tycker han sätter fingret på något viktigt angående för manusförfattande i Sverige idag.

"Är det inte snarare så att manusskriveriet i Sverige är svårt skadat av den ordergång vi har: (starkt) produktionsbolag - SFI? Vilket innebär att vi för länge sedan har hamrat fast ungefär vad för slags förlaga som får pengar?"

Jo, jag tror precis så det är. Det är så löjligt när man snackar om att manusläsare och finansiärer ska leta efter originella manus, för vem ska skriva dem och när? Idag kan man ju inte ens söka manusstöd utan en producent i ryggen. De små produktionsbolagen ska väck med Sfi:s mantra färre, större, bättre. Vad blir kvar? Det räcker med att titta på några av vårens premiärer.

Adaptationer av böcker. Det sägs att vill man skriva ett originellt långfilmsmanus går det snabbare att finansiera den om man skriver en roman först och sedan skriver manuset. Hade Låt den rätte komma in blivit film om John Ajvide Lindqvist börjat med att skriva ett filmmanus och skicka runt till Sveriges hugade producenter?

Det är inte fel i sig med adaptationer, men snacka om att det är synd att inte manusförfattare får skriva direkt för mediet utan ska sitta och översätta romaner till film. Det vore trevligt om man någon gång kan få se en film och slippa sitta och undra "hur har de löst det?" och istället bara se filmen och kanske till och med få undra hur det ska gå?

Den svenska filmbranschen har precis de manusförfattare och de manus som den förtjänar.

HA! In yer face!