Om att öva på att skriva

Jag tog just en dusch och tänkte på en massa saker. I duschen och på promenader, där kommer jag på saker. Hade jag varit lite mer ambitiös i mitt skrivande hade jag varit väldigt renlig och rask. Hur som helst, sen jag torkat håret och klätt på mig så blev jag trött. Men här är i alla fall kortfattat vad jag tänkte:

Manusförfattande (för mig) handlar om att komma på bilder som jag sen ska beskriva i något slags neutralt presens. Gärna ska det framkalla känslor hos läsaren, men inte så att det märks att det var avsikten med texten. Aldrig skriva karaktärers tankar, bara det man kan se. 

För att bli en bättre manusförfattare så skulle man därför öva på att beskriva saker, situationer, platser, människor. Bara ta en grej varje dag. (Kanske kan detta vara nåt jag kan publicera här, men antagligen kommer jag inte göra det.)

Sen tänkte jag på dialog också. Jag älskar välskriven dialog, men jag är inte så bra på det själv. Det är ingen tillfällighet att en av karaktärerna i novellfilmen var i det närmsta stum. Kom inte fram till nån särskilt bra strategi där dock. Det kanske handlar om självförtroende. Är jag tillräckligt rolig? Smart? Intressant? Bra dialog brukar vara allt detta.

Det suger att skriva filmmanus

Jag och Andja skriver barnbok tillsammans.(Nej ingen bilderbok, en kapitelbok för mellanåldern, känns lagom pretantiöst, men nog så svårt.) En av anledningarna är att det suger rätt hårt att skriva manus. Det är så jävla ensamt och passiviserande och ouppskattat arbete. Det är så få manusförfattare som får se sina originalmanus filmade. Att ta omvägen via att först skriva bok och sen förhoppningsvis få göra film på samma berättelse känns faktiskt rimligt. Eller helt enkelt sluta skriva manus helt. Inte minst sen Svenska filminstitutet ändrade reglerna för utvecklingpengar till manus (man måste numera ha med sig ett produktionsbolag för att få söka). Lägg där till att det är så mycket annat som spelar in (inte minst de tre T:na Tur, Timing och Tålamod) ifall ditt manus blir filmat eller inte, att huruvida manuset är bra eller dåligt verkar vara en sekundär fråga.

Förr var jag slarvigt historielös kring detta och såg de många adaptationerna som en ökad kommersialism och en misstro om publiken. Att ingen vill se något som de inte redan känner till. Men det är självklart fel, ända sen stumfilmstiden (då Selma Lagerlöfs samlade verk filmatiserades) har böcker och film gått hand i hand. Sen kan man prata hur länge som helst om att det är olika konstarter och att alla böcker inte lämpar sig som filmer samt att det förstås är mycket roligare för en manusförfattare att få skriva en egen historia, men så ser ändå verkligheten ut. Och på samma sätt som vi sett många regissörer komma från andra håll en filmskolor: konsthögskolor, reklamfilm, teatern, så tror jag att fler manusförfattare och dramaturger söka sig till litteraturen. (Och eftersom jag inte har någon erfarenhet av förläggarbranschen kan jag ha kvar mina illusioner om den). En viktig skillnad dock mellan att skriva manus och att skriva en bok: när du skickar ditt bokmanus till ett förlag så tas den emot av människor som har en stor kunskap om text och skrivande och utgivning av böcker. När du söker pengar för ditt filmmanus kan din text bedömas av någon som inte har någon som helst kunskap om filmmanus. Varken hur man läser eller hur man skriver. I bästa (eller värsta) fall har de kanske läst någon amerikansk manusbok. Dramaturgen Kirsten Bonnén Rask har skrivit om det här: Hur klassisk dramaturgi, (i princip: tre akter, två vändpunkter och en huvudkaraktär) används som måttstock när filmkonsulenter beslutar om stöd. Manus som på nåt sätt bryter mot dessa grundregler får svårare att få stöd. Som manusförfattare/filmare måste man skriva på ett visst sätt, det som i vår tid ses som "gott skrivande", "gott hantverk", "kvalitet" etc. Väljer du att förnya form eller innehåll minskar du dina chanser att få stöd. Därav likriktning bland många av filmerna som görs och kanske förklaringen till att en betydande del av de filmer som sticker ut från mittfåran görs utan filmstöd från filminstitutet.

Jag bestämde mig för länge sen att skriva minst sju långfilmsmanus innan jag ger upp det här. (7 manus är det genomsnittliga antal manus som en debuterande manusförfattare har skrivit tidigare - vad jag hört alltså). I dagsläget har jag skrivit fyra. Samt storyline till en teveserie. Men jag tror inte jag tänker ge upp efter sju heller. Det finns bara en väg och det är framåt, rätt in i kaklet och stånga pannan blodig. Då kanske det går vägen till slut. Måste bara testa lite olika strategier.

Charlie Kaufman

Jag har bestämt mig för att börja intressera mig för manusförfattande igen, på fler sätt än att enbart skriva manus. Jag började med att missa Charlie Kaufmanseminariet på GIFF. Men se, det gjorde inget.



Jag har inte orkat lyssna på hela än. Men jag gillar det han säger om misslyckanden. Får aldrig glömma det.

(Men den stora frågan jag ställer mig den här månaden är: bör man skryta med sina misslyckanden?)

För mycket struktur?

Försöker skriva ned allt jag kan om att skriva manus och läser om en massa böcker, mina anteckningar från manuskursen på IHTV och diverse manusrelaterade grejer.

Läser intervjuer med några svenska producenter om filmmanus och förvånas lite över att åsikten att många manus är dåliga för att folk har läst en amerikansk manusbok, lärt sig struktur och tror sig kunna skriva manus.

Vilket förakt för kunskap. Utan all teori om dramaturgi hade jag vart lost om jag skulle försöka skriva. Det är inte fint förstås att följa regler och mallar. Man ska vara en konstnär med unika berättelser. Blir glad då när Björn Runge i samma skrift säger "Nu eftersträvar jag det amerikanska treaktssystemet i mina historier. Det ska vara en enkel konstruktion." Han har liksom fattat att det fina i manusförfattande är blandningen mellan hantverk och konst. Lika delar soduku/korsordslösande som egen röst.

The Bechdel Test

Jag hörde talas om the Bechdel test för några månader sen när jag läste Dykes to watch out for av Alison Bechdel.

Testet består av tre kontrollfrågor:

(1) Innehåller filmen minst två kvinnor?

(2) Pratar de med varandra?

(3) ...om något annat än en man?

Syftet var att sno förstås, (man kan ju kalla det för referenser eller en hommage om man vill få det att låta bättre). Nu finns det en scen i Sthlm Darling som utspelar sig i en videoaffär, där två av karaktärerna diskuterar Bechdeltestet och vilken film de ska hyra.

Efter det har jag läst om the Bechdel test lite överallt, både hos Skumrask, Anders Annikas, Barnvagnen och nu senast har manusförfattaren John August skrivit om nyttan med the Bechdel test för manusförfattare.

Det är helt sjukt att så få filmer innehåller fler kvinnor än en som pratar med varandra om något annat än män. Bättring nu!

Nisi Masas manustävling 2009

Egentligen tycker jag att det är trist att tävla i film. Det kan ju låta klyschigt, men jag menar det verkligen. Tävlingar tar ofta fram det sämsta i mig: högmod, avundsjuka och bitterhet. Men eftersom det är svårt att få ett genombrott som manusförfattare tycker jag att manustävlingar ändå fyller en funktion.

Nisi Masa (ett europeiskt nätverk som ska främja europeisk film) har en årlig manustävling för manusförfattare mellan 18-28 år. Årets tema är tabu. Max 20 000 tecken. Deadline är 31 juli. Läs mer här.

Läs även andra bloggares åsikter om Filmmanus, manusförfattare, manustävling, Nisi Masa

Manusskolan: citat

För att bli en bra* manusförfattare måste man kunna en massa citat utantill. Här följer ett nyttigt:

"När du stirrar ner i avgrunden stirrar avgrunden ner i dig."

* en jäkla skrävlare alltså

Läs även andra bloggares åsikter om Nietzsche, citat, manusförfattare

Bästa beskrivningen av vad en manusförfattare gör

Simple English Wikipedia är som Wikipedia fast med en enklare engelska, riktat till barn och de som inte har engelska som sitt modersmål. Där kan man hitta den bästa och konkretaste definitionen av en manusförfattares jobb som jag någonsin läst.

Man kan skriva manus som Ingmar Bergman gjorde, men ingen kommer att fatta vad du menar.

Läs även andra bloggares åsikter om MANUSFÖRFATTANDE, FILMMANUS, SIMPLE ENGLISH WIKIPEDIA

Bra grej!

Jag efterlyste ju fler svenska manus att läsa i ett tidigare inlägg, ingen har lyssnat på den bönen men jag fick ett tips om något nästan lika bra. Internet Movie Script Data Base, eller IMSDb.com. Alla manus kan man ladda ned gratis eller läsa direkt på sidan. Jag är mest sugen på Charlie Kaufmans senaste Synecdoche, New york.

Läs även andra bloggares åsikter om Synecdoche New York, IMSDb.com, Filmmanus

Hur man skriver bättre scenbeskrivningar-video

Download:

FLVMP43GP

Videon kommer från johnaugust.com

Läs även andra bloggares åsikter om MANUSFÖRFATTANDE

Femböckerna och sexböckerna

Nyaste projektet i att-göra-högen är att skriva tv-serien man själv hade velat se som barn. När jag var liten älskade jag femböckerna av Enid Blyton. Det som mest stannat kvar i minnet är George, som egentligen hette Georgina men vägrade svara om hen kallades det (50-tals queerliteratur för barn) och så all utflyktsmat de alltid hade med sig. Det var sandwichar hit och sandwichar dit. Med tomat och skinka på. Nu tänker jag läsa om dem och sno ohämmat, både karaktärer och storyline och på måndag ska jag få besöka ett slott! Jag känner på mig att den här tv-serien kommer skriva sig själv.

Hur som helst, när jag läst klart alla femböckerna gav jag mig på Vi sex-serien. Sexböckerna alltså. Fast det smeknamnet tyckte inte min mor lät så bra minns jag.

Läs även andra bloggares åsikter om FEMBÖCKERNA, VI SEX, ENID BLYTON, BONZON

Varför finns det inga svenska filmmanus för läsning?

På dailyscript.com kan hitta en hel del amerikanska manus i olika versioner. Tanken är att det ska komma ett nytt manus varje dag. Nu verkar sidan inte vara uppdaterad sedan 2008, men det finns en hel del manus från olika genrer att välja på. Allt från Kubricks 2001 en rymdodyssé till Buffy the vampire slayer, både tidiga utkast och slutversioner. Och det finns flera sådana amerikanska manussidor att välja på.

Vad fantastiskt det vore om man kunde hitta svenska manus på samma sätt. Men det verkar tyvärr stört omöjligt. Nordicscript.net hade för ett par år sedan ett par nordiska manus, bland annat Det nya landet, om jag inte minns fel, men den sidan är nedlagd sedan ett tag. Det är väldigt tråkigt. Visst lär man sig mycket om filmberättande av att titta på filmer, men att skriva manus handlar också om text, formatering och formulering. Det lär man sig bäst genom att läsa manus.

Kanske är det symptomatiskt på sätt och vis för en manusförfattarkultur, man sitter på sin egen kammare och håller hårt i sina projekt och det kan man ju till viss del förstå.

Men när filmen redan är gjord borde det inte finnas något hinder för att fler ska få ta del av manuset. Annars ligger de ju ändå bara och skräpar på någon hårddisk eller i någon dammig mapp.

Läs även andra bloggares åsikter om FILMMANUS, MANUSFÖRFATTARE

Jag vill inte skriva en roman

Hynek Pallas skriver om Cronemans artikel och jag tycker han sätter fingret på något viktigt angående för manusförfattande i Sverige idag.

"Är det inte snarare så att manusskriveriet i Sverige är svårt skadat av den ordergång vi har: (starkt) produktionsbolag - SFI? Vilket innebär att vi för länge sedan har hamrat fast ungefär vad för slags förlaga som får pengar?"

Jo, jag tror precis så det är. Det är så löjligt när man snackar om att manusläsare och finansiärer ska leta efter originella manus, för vem ska skriva dem och när? Idag kan man ju inte ens söka manusstöd utan en producent i ryggen. De små produktionsbolagen ska väck med Sfi:s mantra färre, större, bättre. Vad blir kvar? Det räcker med att titta på några av vårens premiärer.

Adaptationer av böcker. Det sägs att vill man skriva ett originellt långfilmsmanus går det snabbare att finansiera den om man skriver en roman först och sedan skriver manuset. Hade Låt den rätte komma in blivit film om John Ajvide Lindqvist börjat med att skriva ett filmmanus och skicka runt till Sveriges hugade producenter?

Det är inte fel i sig med adaptationer, men snacka om att det är synd att inte manusförfattare får skriva direkt för mediet utan ska sitta och översätta romaner till film. Det vore trevligt om man någon gång kan få se en film och slippa sitta och undra "hur har de löst det?" och istället bara se filmen och kanske till och med få undra hur det ska gå?

Den svenska filmbranschen har precis de manusförfattare och de manus som den förtjänar.

HA! In yer face!