fredag 31 maj 2013

Container

Började morgonen med att dirigera en container till rätt plats, det var kul. Imorgon ska mina elevers filmer visas i denna i Varberg. Det blir lite blandat: twilight- och sjundeinseglet-remakes.

Nu vet jag bättre



Man gör inte tält, man köper dem färdiga.

tisdag 21 maj 2013

Stranger than Paradise - Jim Jarmusch

Det åskar och spöregnar över Pennygången. Jag har precis kommit hem efter en helg borta. Nu ska jag börja jobba med filmen igen.


onsdag 15 maj 2013

Saker som växer bort.

Mjölkallergin, telefonskräcken (nästan helt i alla fall), skammen över kroppen (eller kanske även där är nästan mer sant) så man vågar byta om offentligt utan att köra det klassiska men hyfsat omständliga lågstadietricket att ta av sig underbyxorna efter att man tagit på sig baddräkten.

När jag var liten, kanske sex år, tänkte jag att jag skulle bli tvungen att stjäla all mat som vuxen eftersom jag var blyg för att betala själv. Så blev det inte. Det växte också bort. Jag tänker att jag alltid varit rädd för onödiga saker och alldeles för lite rädd för saker som är farliga på riktigt, som t ex teflon och gifter i plast.

Men som Carl Bildt sa, "men om 50 år är vi ju alla döda."

Varberg

varberg from Cocktail on Vimeo.

Förra veckan regnade det i Varberg. Men det var fint ändå, vi kunde ju filma från bilen. Här ska vi spela in Simbassängen om två månader.

lördag 11 maj 2013

"I want to die with my blue jeans on" - transkribering av J. Lindebergs sommarprat

Texten nedan är den mest surrealistiska text jag någonsin skrivit. Det är en transkribering av klädskaparen Johan Lindebergs sommarprat från 2009. Varför har jag gjort detta oerhört (för att använda ett av J. Lindebergs egna favoritord) tidskrävande arbete just for fun kanske kan vara lite svårt att förstå. Men det var en önskan från min kompis Ida att få en transkribering av just detta sommarprat i present och jag kände mig kallad.

Att transkribera tal är ju också ett slags okreativt skrivande som Fredrik Edin skrev en guide till i Arbetaren i höstas. Och för mig som oftast försöker det motsatta, dvs att vara kreativ, så är det rätt gött att slippa det och inte behöva skapa något nytt. Men tänka hinner man göra en hel del. Att skriva av varenda ord som en person säger och att lyssna är väldigt olika upplevelser. Det tar också mycket längre tid. Under de timmar jag spenderat med J. Lindeberg hann jag tänka på vårt samhälle där man ska "identifiera sig med klädmärken" på hur kapitalismen och marknadsekonomin suger upp allting som är kul och värt och paketerar om det för att sälja det. Och jag är också med i det, och köper mig en livsstil, även om jag inte bryr mig ett jota om Lindeberg och hans biker-chopper-golf-mode, för jag tillhör en annan "målgrupp".

Jag har också haft väldigt roligt, då Johan Lindeberg är mannen helt utan självdistans med ett kraftigt språkmissbruk av superlativ, i hans liv ser människorna varandra djupt in i ögonen, är passionerade, kraftfulla och oerhört driftiga. Det värker i hans kropp när han måste byta jobb, när han känner sig instängd. En dag bestämmer han sig för att ta sin motorcykel, en ombyggd chopper, och köra genom Europa för att rensa sitt huvud och få distans till allt. Det går knappt en mening innan han måste beskriva vad han har på sig, ofta ganska intressanta plagg som t ex vid motorcykelturen: vit hjortskinnsjacka. Hur han jämför sig med John Lennon. Eller hur han oavbrutet namedroppar varumärken (många som jag aldrig hört talas om innan). Han har också en intressant pågående flirt med FNL-rörelsen och studentrevolten i Paris 1968 (som han döpt sitt konsultföretag efter!) eller som han gärna vill beskriva sina tonår: "de anarkistiska åren i Lund".

Han har också en mycket rolig röst. För maxad upplevelse av denna, min längsta bloggtext någonsin (9 wordsidor) rekommenderar jag att man går in på SR och lyssnar några minuter på hans sommarprat, för att kunna höra hans röst i huvet när man läser, det är ju något som tyvärr går förlorat i text.

Med det sagt lämnar jag över ordet till Johan Lindeberg:
Signaturen till trots vi ska tillbaka till en kall vintermorgon 1987 och jag är på väg från Stockholm till Enköping i min Saab 900. Där i Enköping i ett av stadens högsta hus, kanske det allra högsta fanns då verktygsföretagets Bahcos kontor. Det var där jag arbetade som exportchef och jag var mitt inne i en intensiv industrikarriär. Jag hade redan arbetat som internationell trader i cellulosa med fina middagar och resor i businessclass. Och nu var jag bara 28 år och jag satt i ledningen i ett stort industribolag. Det var den här kalla morgonen, efter några mil på väg till Enköping som det hände. Det hade värkt i mig länge, men plötsligt! så föll pusselbitarna på plats. Och jag fattade ett av mitt livs mest drastiska beslut. Det fick vara slut på rollspelet! Jag sa snabbt upp mig. Jag skilde mig. Jag sålde mina dyra kostymer i paketpris till en kompis i karriären. Jag sålde Saaben och köpte istället en Golf, sextonventilare. Jag måste bara ut och jag bestämde mig för att köra i en hög hastighet. Ner till alperna för att komma nära... bergen. Jag heter Johan Lindeberg och det här är mitt sommarprogram.

Det var Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder med No Ceiling som filmmusiken till Into the Wild. Vad var det som hände då den här vintermorgonen 1987? Beslutet att riva upp allt, hela min tillvaro kom förstås inte direkt utan hade värkt fram. Jag värkte rent fysiskt. Jag hade ont i kroppen. Oerhört ont i kroppen! Och jag kände att jag höll på att kvävas av 80-talsetablissemanget. Den likriktade världen där allt såg likadant ut och där alla klädde sig som i uniformer och till och med bilarna hade fått samma standardiserade form. Det rationella förnuftet dominerade ju fullkomligt det kreativa uttryckssättet. Jag riktigt föraktade det omedvetna rollspelet i den etablerade världen och när några vänner i Göteborg sa till mig att nu börjar vi gilla dig för att du börjar bli mer som oss så skakade jag av instängdhet. Plötsligt kände jag mig illamående i mina Colliano-kostymer och Brooks Brothers-skjortor med Cross-pennorna i bröstfickan. Jag kände att jag helt tappat bort min egen personlighet. Jag tänkte på min svärfar som ständigt försökte spela macho och raljerade och försökte exponera mig på alla släktmiddagar, jag tänkte på min farfar och min morfar som båda var präster. Jag tänkte på att jag hade lika ont i kroppen nu som när jag var tvungen att sitta med knäppta händer och lyssna när min farfar läste bibeln. Den enorma rastlösheten jag kände när jag satt på kyrkkaffet och åt kakor. Och när min mor fick ta mig ur kyrkan för att jag grät i och med att jag kände mig så instängd. Jag tänkte och jag flydde. Längst upp i Bahcos byggnad i Enköping lyste ofta en ensam lampa på kvällarna. Där inne satt jag kvar efter jobbet och tittade på Top Gun i min bruna chevion-jacka och drömde mig bort. (Djup inandning). Tillbaka till bilen i Enköping. Plötsligt tittade jag på mitt gamla hippieband, jag började tänka på den inter-idealistiska(?) frihet jag upplevde i Lund, där jag växte upp i en akademisk miljö. Jag kommer ihåg min gamla FNL-sång: "Utanför mitt fönster, där blåser vinden, röken från Haiphong, om att förtryckarna snart ska lämna sin tron" - jag kommer ihåg hur jag var när jag målade mina gamla cyklar som jag hittade och när jag letade efter rätt plagg i second handbutikerna i Köpenhamn. Eller möblerna som jag lutade av och byggde om. Och skinnjackan som jag kortade av för att den skulle se mycket coolare ut. Jag tänkte på Lena, min första flickvän, och hennes idéer och hennes design som inspirerade mig så otroligt mycket. Jag tänkte på min syster Katarina som hade utvecklats till en fantastisk kläddesigner och gjorde barnkläder som var långt långt före sin tid. Det vara alla de här tankarna som gjorde att jag kände att jag måste ut. Det är förmodligen känslan av instängdhet, eller att någon vill kontrollera mig som också blivit en stor del av min drivkraft. Jag läste en fascinerande dokumentär om konstnären Willem De Kooning hur han tog sig från Holland till New York och hans organiska sökprocess, som tog många många år, innan han hittade sin kraft att uttrycka och att människor runtomkring började förstå. Hur hittar man den rätta miljön? Hur hittar man miljön som gör att man kan vara sig själv? Och samtidigt få ut sin kraft ur kroppen. Där man känner att man kan agera och använda sin talang utan att bli blockerad! Min resa mot det målet hade just börjat.

Det var Johnny Cash' kraftfulla cover på Depeche Modes Personal Jesus. Jag fick ett oerhört stöd från mina föräldrar som jag alltid haft en öppen relation med och jag bestämde mig också för att flytta ned till Malmö. För att återigen hitta de skånska rötterna och hitta tillbaka till mig själv. En dag när jag åkte över till Köpenhamn så upptäckte jag varumärket Diesel i en butik. Och jag kände med en gång att jag kunde identifiera mig med deras jeans. På den tiden så existerade de knappt i Skandinavium. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att åka ner till Italien och leta efter Diesel. Min svåger Göran som var som en storebror för mig, följde med. Vi hyrde en Fiat Uno i Milano och körde till lilla Molvena som ligger ca 45 min utanför Venedig. Jag knackade på dörren och presenterade mig. Jag hade en T-shirt på mig där det stod: "I want to die with my blue jeans on". När jag kom in där så var det kärlek från första stunden. Det var en kreativ och en bohemisk miljö där jag kände att jag kunde vara mig själv helt och hållet. Diesel var på den tiden ett litet företag med en massa passionerade jeanspersoner. Jag träffade ägaren Renzo Rosso och tittade honom djupt i ögonen och jag sa: "Jag vill bli distributör för Diesel i Sverige". Jag hade absolut inga referenser från fashionindustrin förutom att jag hjälpt min syster Katarina med hennes varumärke Sagofynd. Jag hade också den första tiden i Malmö gjort en kampanj för det svenska jeansmärket Dobber. Men jag beskrev på ett passionerat sätt hur jag ville utmana Levi's i Sverige med ett nytt och annorlunda jeansmärke. Levi's dominerade ju fullständigt i Sverige på den tiden. Alla hade exakt samma kläder och jeans på sig och såg precis likadana ut. Jag insisterade och vägrade ge mig men Renzo sa: "Nej och åter Nej!" Det här var början på ett intensivt brödraskap med ändlösa diskussioner, mellan oss båda. Till slut så gav han med sig och plötsligt så var jag Diesels man i Sverige. Den 7 september 1991 så upplevde jag en av mina starkaste stunder i mitt liv. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på detta. 3500 personer kom till Finnboda varv och alla gamla maskiner var fortfarande kvar och miljön var otroligt kraftfull! Peter Siepen öppnade showen och symboliserade Diesels mohikan och slog en slägga i fartygsplåten som vi använde som runway. Den massiva porten öppnades och alla modellerna kom in i varvets gamla uniformer med tända eldar som bakgrund. Efter en stund så tog de av sig varvsuniformerna och steg ut i Diesels blåjeans. Hela Finnboda varv gungade. Jag stod långt uppe på en maskin tillsammans med Renzo som hade blivit upptvingad till Stockholm av en av hans kollegor. Han tittade på mig och sa: "Johan, I need your help in the U.S." Och jag sa: "Jag kan inte, jag håller ju på och bygger Sverige." I vilket fall, jag gick med på att åka ner och träffa honom i Italien. Under tiden hade jag träffat Jocke Jonasson som precis hade startat reklambyrån Paradis och vi hade gjort en idé på både kampanj och reklamfilmer. Som vi skulle presentera som en pitch till honom. Vi åkte ner tillsammans till Molvena och jag satte mig i rummet med ägaren Renzo Rosso. Han sa: "Johan, vi har problem i USA, du måste hjälpa mig där." Jag sa nej igen och igen, men han fortsatte att insistera. Till slut sa jag: "Okej, på ett villkor, att du ser reklam som en investering och inte som en kostnad och att du utnämner mig till internationell marknadschef och jag får ta hand om all Diesels kommunikation, för om vi ska lyckas i USA så måste vi berätta vem vi är." Han tvekade lite men så sa han: "Ja." Jag gick snabbt ut ur rummet och gick in i nästa rum där Jocke Jonasson satt halvt chockad då han lyssnar på konversationen genom den tunna väggen. Jag tog honom i tröjan och drog honom åt mig och sa: "Vill du hjälpa mig att göra världens bästa kampanj? Min referens är Absolut Vodka. Klarar din byrå på tre personer detta? jag kan absolut inte misslyckas." Han flämtade och sa: "Ja". Jag gick tillbaka in i rummet där Renzo satt och sa till honom: "Vi ska ha en ny reklambyrå, Paradis i Stockholm." Jocke och jag körde till Milano och vi skrattade och vi körde vilse i dimman och vi missade planet. Men vad gjorde det, när vi hade lyckats få Diesel som konto?" Vi arbetade fort och plåtade den första kampanjen på Finnboda varv. Kampanjen blev helt unik. Språket var ironiskt och färgerna var starka. Samtidigt så åkte jag till USA och började omstrukturera Diesel och starta upp deras egna bolag. Jag träffade Paige Powell som var en legendarisk kompis till Andy Warhol hon arbetade på Interview och vi blev bästa kompisar. Hon introducerade mig till alla och Andy Warhols Interview var det perfekta mediet för Diesels nya kampanj-koncept som gick under temat: "Successful living". Det här var början på Diesels bidrag till den kreativa revolution som startade i början på nittiotalet som en protest mot åttiotalsetablissemanget, det etablissemang som jag själv hamnat i av misstag.

Ja det här var Nirvanas cover på David Bowies The man who sold the world. Åren på Diesel var intensiva, det var verkligen som ett passionerat tonårsförhållande. Jag plockade ihop ett otroligt gäng av starka individer, alla med sin egen personlighet och identitet. Det var bland annat Magnus Erland som jag senare arbetade med i flera år på J. Lindeberg. Det var Jonny Johansson som numera driver Acne. Det var Ulrika Nilsson som har klädbutiken Jus. Och Robert Berggren som sen startade Pour. Min filosofi var att alla skulle kunna vara sig själva samtidigt som vi tillsammans skapade en stark grupp som representerade Diesels kultur. Vi byggde vårt kontor på Finnboda varv, i en fantastisk miljö och till slut hade vi samlat på oss ca 3000 kvadratmeter som förutom kontor, showroom och lager hade gym, meditationsrum, ångbastu och varje vecka så fick alla anställda massage och behandling med kinesiska mediciner av vår spirituella guru som kom på besök. Hela kontoret var en fulländad blandning av kitsch och bikerkultur. Och den svenska marknaden blev det referensland som vi använde när jag skulle förklara för Renzo mina idéer, vad jag egentligen menade. 1992 så öppnade vi också Diesels första flagship-butik i världen. I just Stockholm. Vi designade och vi byggde den själva. Det stod två tomma stora lägenheter ovanför butiken på Kungsgatan och vid vårt invigningsparty så fick vi inte loss nyckeln till den ena lägenheten. Så jag gav order om att dyrka upp dörren istället. Så var attityden, vi hade starkt självförtroende och det var svårt att stoppa oss. Vi fick igång ett sådant movement och vi hade en fantastisk tid. Plötsligt så började också Sverige upptäcka Diesel och vi satte stor press på Levi's och vi stod alla och packade jeans och jackor hela nätterna igenom. Jag var en intensiv och passionerad drivkraft och varumärkesbyggare som drev filosofin: "We need to live the brand". Det var allt eller inget. Och Renzo och Diesel i Italien ville att jag skulle vara med överallt. Vi var nästan som rockstars som åkte från land till land i privatjet för att utveckla Diesel. Det var fantastiska år, men en morgon på väg till Italien i början på 95', med en mellanlandning i Köpenhamn så kollapsade jag på flyget. Nu får det vara nog, jag blir trött på mig själv och rollen som den arga konceptpolisen med sammanbitna käkar. Jag kände att jag måste förändra mig och träffade en spirituell dam som hette Ulla i Stockholm, som lärde mig meditation. Det var en otrolig känsla, att lära sig att helt släppa den intellektuella kontrollen och bli sig själv igen. Det var en stark emotionell process att släppa ut alla instängda känslor. Och tårarna flödade när jag sökte mig djupt in i mitt inre. Jag hade ju nästan inte andats på sex år!

Det här var Radiohead - Exit Music for a Film. En dag så bestämde jag mig för att ta min motorcykel, en ombyggd chopper, och köra själv genom Europa för att kunna rensa mitt huvud och försöka få distans till allt. Jag tog med mig min Big Bertha - utslagsklubban - och satte fast den under sadeln. Jag hade precis börjat spela golf igen för att kunna distrahera mina tankar och för att vara mer i naturen. Jag körde genom ett kallt Sverige och fortsatte sen ner genom Tyskland och Belgien och Frankrike. Jag körde från golfklubb till golfklubb på franska landsbygden och kompletterade min driver med ett Hutjet(?) (nånslags golfklubba). Jag kom ihåg när jag kom till Evian i Frankrike. Jag tog in på det chica Royal Hotel, när jag dundrade in på min chopper i min vita hjortskinnsjacka med fransar så skakade tanterna ängsligt och trodde att det var det värsta MC-gänget som hade kommit på besök. Eftersom jag var full med ingrodd skit efter många dagars åkande så bestämde jag mig för att göra ett komplett spa-besök. Och nästa morgon kom jag ner för trappan perfekt, välansad i min vintage argyletröja och med mina vita golfskor i handen. Personalen på hotellet fattade absolut ingenting. På samma hotell så satt jag och följde Trophée Lancome på TV, där Jesper Parnevik vann över Colin Montgomery i Paris. Jag kunde inte begripa att det var möjligt att klä sig så otroligt illa. Var hade hänt med alla coola golfspelare? Jag kommer ju ihåg hur Johnny Mill såg ut på 70-talet i Alpaca-kofta. Jag mindes att Arnold Palmer såg nästan lika cool ut som Marlon Brando och han flög till och med i sitt eget plan. Det var verkligen så att 80-talsetablissemanget som jag föraktade så otroligt mycket hade tagit över golfen och gjort den till sin egen sport. Det omedvetna rollspelet fanns där mer än nånsin. Och Armanis okonstruerade axlar hade blivit ännu mer överdrivna och slappa i golfvärlden. Under den här helgen så växte idén i mitt huvud att jag ville verkligen förändra golf. Just här i Evian så kom jag på idén om J. Lindeberg och min galna vision om att kombinera fashion och golf. Men tiden var inte mogen än för ett eget varumärke så istället så åkte jag till New York våren 2005 och bestämde mig för att göra ungefär samma sak där som jag hade gjort i Stockholm. Jag etablerade ett kontor och startade Diesels stora flagship-butik i en gammal banklokal på 16:e gatan i Lexington Avenue. Under denna tid så hade jag också träffat Marcella på en Dieselfest i Italien. Hon var en av de få som verkligen hade fattat vad jag menade när jag höll ett föredrag tidigare på dagen. Jag var trött på Italien och alla italienare men jag kunde inte sluta tänka på Marcella. Hon gav mig ett lugn och en stor kraft. Och sedan dess har vi varit tillsammans nästan varje dag. På den tiden så hade jag en förmåga att alltid vara uppe ett par timmar varje natt och fundera och jag brukade alltid väcka Marcella klockan 2-3 på morgonen för att berätta om alla mina nya idéer. Och plötsligt en natt så ställde hon sig upp i sängen och sa: "If you wake me up one more time, I'm going to kill you! Skriv istället ner allt på ett papper och berätta dina tankar efter att jag druckit mitt morgonkaffe." Sedan dess så har jag verkligen lärt mig att sova otroligt gott på nätterna. Marcella har varit så viktig för mig och jag har lärt mig så mycket av henne. Jag kallar henne min Yoko Ono genom att jag beundrar henne så enormt mycket. Hon är otroligt stark och hon är en skicklig person. Hon kompletterat mig stort. Marcella är vis och hon har absolut inget intresse av rollspel och det hon säger är alltid oftast rätt. Samtidigt så finns det inget mer attraktivt än en stark kvinna.

Ja det här var Oh Yoko, John Lennons hyllningslåt till Yoko Ono. Men ändå så började det göra ont i kroppen igen. Och jag började återigen tänka på min idé om ett nytt varumärke. Och någonstans så kände jag också att mitt bidrag till Diesels succé var tillräckligt. Men brytningen tog enorm kraft och energi. Den 9 maj 1996 så lämnade jag företaget och den 11 maj så gifte Marcella och jag oss i svenska kyrkan i New York. Renzo var där och när jag gick förbi honom ut ur kyrkan så sa han "you made me cry, you bastard". Så här i efterhand så var det djärvt att säga upp sig, utan någon som helst finansiering inför ett nytt varumärke, men jag var tvungen. När kroppen börjar göra ont så måste jag gå vidare. Perioden efteråt var oerhört tung, jag var så väldigt associerad med Diesel och det var det enda jag visste och kunde prata om. Jag låste in mig i vår lägenhet och ville inte träffa några människor. Jag klarade inte heller av att gå in i restauranger med vita dukar. Och en ordentlig inredning. Jag kände att jag kvävdes. Jag bad också Marcella att hålla mig i handen när vi gick in på cocktailpartyn. Och för Marcella var det inte så lätt att vara ny i New York och hela tiden få gå ut själv. Jag hade konstant tung ångest och bestämde mig därför att gå in i terapi. Jag hittade en fantastisk person i New York som förklarade för mig om relationen mellan barnet Johan som var rädd för att flyga och Johan den erfarne vuxna personen som såg allt mycket mer rationellt. Och man lyckas skapa gemensamt mellan barnet och det vuxna jaget så når man "the higher self". Jag lärde mig hur den erfarne Johan kan ta det lilla barnet Johan i sin famn och skapa trygghet. Jag rullade på cylindrar på golvet för att släppa alla spänningar och jag ställde mig i två olika ställningar i ett madrasserat rum och gjorde skrikövningar. Jag lärde mig att titta upp i luften igen när jag gick i Central Park och titta på alla trädkronor och börja uppskatta naturen igen. Jag köpte ett kasettband med skrattövningar för att öppna upp mina käkmuskler som varit sammanbitna i så många år.

Ja det här var en av mina absoluta favoritsånger. Walking in my shoes med Depeche Mode. Det här är Sommar i P1 med mig Johan Lindeberg. Det hade ju varit betydligt enklare att fortsätta på jeansspåret. Men min ambition var att skapa det första livsstilsvarumärket på hög nivå från Sverige. England hade ju Burberry och Paul Smith. Tyskland Jil Sander och Hugo Boss. Italien Dolce Gabbana, Prada och Armani och USA hade Ralph Lauren och Donna Karan. J. Lindeberg var en stor och komplex vision på en oerhört hög ambitionsnivå. Att komma på idén att kombinera fashion och golf är också ett försök att få ihop två helt skilda världar. Jag menar, min idealistiska tanke var att också skapa en kreativ modemiljö i Stockholm som kunde inspirera Sverige. Jag hade upptäckt under Dieseltiden hur mycket otroligt duktiga kreatörer det fanns i Stockholm. Och vi använde oss också mest av svenska fotografer och stylister och det var många som till och med trodde att Diesel var ett svenskt varumärke. Men samtidigt så fanns det väldigt få kreativa miljöer i mitten på nittiotalet. Det här var ju också långt innan det svenska modeundret och det mode som fanns på den tiden var mest kommersiellt och enformigt. Därför ville jag också skapa ett varumärke med en mycket högre modenivå och där mönsterkonstruktion och riktigt hantverk skulle få stort utrymme. Jag ville inte heller att J. Lindeberg skulle se ut som allt annat. Utan istället så skulle vi försöka skapa ett uttryckssätt som bygger helt och hållet på vår egen intuition. Varför gör man det? Varför försöker man ge ett bidrag till sitt hemland? Är det för att tillfredsställa sitt ego? Eller är det för att mamma och pappa och alla släktingar ska bli stolta? Eller är det verkligen så att man vill hjälpa till? Jag har haft långa diskussioner med mina mexikanska kompisar om detta. De är båda framgångsrika regissörer som agerar i Los Angeles och i London, men de prioriterar stort att ge stöd till mexikansk filmindustri. Men det var ju verkligen så, jag ville fortsätta att ge till kreativa Stockholm. Det var därför jag etablerade J. Lindeberg där fast jag bodde i New York. Jag vet att det låter ganska pretantiöst och jag kommer också ihåg att Nöjesguiden kallade mig "självutnämnd modeambassadör för Sverige." Men jag har under alla år alltid prioriterat vision och idé mer än jag tänker praktiskt och smart för mig själv och min familj. Jag kommer till och med ihåg när skejtaren Mattias Ringström kom till mig 1994 och berättade att skateboardtältet utanför Fryshuset var iskallt och det hade också kollapsat helt och hållet. Jag bestämde mig direkt för att ta allt jag ägde ca 800.000 kr och bygga en skateramp i Fryshuset. Vi flög in Tim Payne som var rampgurun i världen från Miami. Och han byggde en ny grym ramp. Det var idealistiskt, men det var också ett av mina lyckligaste ögonblick när vi öppnade rampen och jag såg lyckan hos alla kidsen. I mars 98 sa utvecklingen i företaget att jag måste hjälpa till i Stockholm och vi har just flyttat från New York till Milano. Jag tittade Marcella i ögonen och säger "Jag måste flytta till Stockholm. Jag har absolut inget val, annars kommer det gå riktigt illa. Och det är ju mitt namn på dörren så jag måste åka hem och kämpa för att få ordning på bolaget." Sagt och gjort, Marcella gav mig sitt stöd och vi lämnade Milano och flyttade till Stockholm. Vi bodde i Stockholm i två år tills Marcella kände att hon ville tillbaka till New York igen. År 2000 flyttade hon dit för att studera till fotograf. Efter ett tag så följde jag efter och vi flyttade in i en lägenhet i West Village. Jag är speciellt tacksam till Marcella, att hon har stöttat mig och stått ut med mig under alla 13 intensiva år med alla 24 flyttar.

Det är var Lisa Meluche( ?) och en av Marcellas absoluta favoritsånger. Jag träffade Jesper Parnevik första gången 1996, vi träffades i ett litet rum i Stockholm. Jag hade ingen kollektion, men visade några skisser och några vintageprover som jag hade hittat i Los Angeles. Av någon anledning så trodde Jesper på mig och vi tittade varandra djupt i ögonen och bestämde oss för att börja arbeta tillsammans. Vi hittade direkt en gemenskap i visionen att modernisera golfen och försöka inspirera golfetablissemnaget till en ny nivå. År 2000 började J. Lindeberg också att successivt få momentum i både fashion och golf. Vi hade från första säsongen drivit en hård utveckling. Med både en avancerad modekollektion och en golfkollektion. Så det är en myt att J. Lindeberg började enbart med golf. Till exempel så blev vår denim-tuxedo från hösten 1997 en klassiker. Det fanns också ett dandyinflytande och ett självförtroende i modekollktionens uttryckssätt som gjorde den annorlunda och som också gav inflytande till golfen. Och vi blev plötsligt kända för vår smala siluett-passform och moderna look. Om Ralph Lauren var traditionellt och New England-inspirerat så skulle vi vara precis tvärtom. Fullt ut modernt och 21st century line. Vi har också spenderat mycket tid och helger i Mias och Jespers hus i West Palm Beach. De är oerhört generösa och gästfriheten är stor. En jul när vi bodde hos dem så sa Marcella till mig: "Johan du har aldrig köpt en julklapp till mig". Det var sant i och med att jag har otroligt svårt för julen. Det är forna julottor och julevangelium som gör sig påminda. Julen känns ansträngd och jobbig. I vilket fall jag hade bestämt mig för att jag skulle köpa en julklapp till Marcella. Jag tog på mig mina svarta jeans som jag alltid har på mig i och med att jag skulle åka till chica Worth Avenue som är West Palm Beach motsvarighet till Beverly Hills Rodeo Drive. Så tog jag också på mig en pikétröja och min tuxedoblazer. Tux-kavajen är det bästa plagget och jag har alltid en tillgänglig. Det spelar ingen roll hur man ser ut för övrigt. Det är styrkan i smokingjackan! Det trodde jag i alla fall. Jag toppade upp det med en stickad John Lennon-keps och när jag passerade ut ur huset undrade alla vad jag skulle göra när jag såg så otroligt välklädd ut. Sagt och gjort, jag åkte till Worth Avenue och strollade från butik till butik. Jag gick in i en vintage juvelbutik och såg direkt ett Cartier-armband som var oerhört vackert. Armbandet var Art-Deco inspirerat från 1920. Jag bad och jag hoppades att armbandet skulle vara för dyrt. När jag frågade expediten vad det kostade sa hon: "33.000 dollar". Nej vad tråkigt tyckte jag. Jag lommade vidare ur butiken och fortsatte min vandring och köpte två klänningar till min dotter Blue. Jag har alltid varit den som köper alla kläder till Blue och alla expediter ser alltid lika förvånade ut när jag skannar igenom klänningarna med ett bestämt handlag. Jag fortsätter till det exklusiva varuhuset Neiman Marcus, när jag gick in i kosmetikaavdelningen på första planet så kom plötsligt tre poliser bakom mig och tog mig hårt i armen. De ledde ut mig ur butiken utan att säga något samtidigt som jag flämtade: "Tror ni att jag gör en Winona?" Jag syftade självklart på skådespelerskan Winona Ryder som blev fast för snatteri på ett varuhus i Los Angeles. Utanför varuhuset så tryckte de upp mig mot väggen. Massor av människor samlades kring oss och det var dagen innan julafton vi stod mitt i den mest intensiva jultrafiken. Poliserna var aggressiva och frågade mig om färgen på mina ögon. Min vikt etc etc. De undrade också var jag bodde. Jag hade ingen mobil på mig och jag kunde inte adressen till Jesper och Mia så jag visste bara hur man körde dit. De tittade i min påse och hittade Blues två klänningar. Jag frågade dem om de visste nåt om golf. Två av dem sa nej, den tredje sa: "Maybe". Jag sa att jag bor hos golfproffset Jesper Parnevik. Jag fick ingen stor reaktion, efter ett tag försökte jag förklara att jag är fashion designer. Vilket inte är så lätt till någon som överhuvudtaget bryr sig. Jag visade etiketten på insidan av min tux-blazer och jag visade också den innanför linningen på byxan och mössan. "Kolla, det är samma namn som på mitt körkort". Plötsligt började de ge sig och den kvinnliga polisen sa: "I start to believe him." Till slut så släppte de mig. Jag frågade varför. Då sa de "someone called and said that you looked suspicious." Så är det när man ska klä upp sig tänkte jag. Jag åkte hem arg till Jesper. Vi satt i ångbastun på kvällen och jag sa till honom: "Jag ska göra en Julia Roberts i Pretty Woman, jag ska gå ner i Worth Avenue, jag ska köpa det där Cartier-armbandet. Marcella fick sin bästa julklapp nånsin och sedan dess har hon burit det varenda dag.

Och det här var The mess I'm in med PJ Harvey och Thom Yorke. Jag har alltid varit en oerhört engagerad pappa. Jag blev mamman som vaknade upp för att kolla att allt var bra. Jag satt bredvid Blue på sängen och funderade och tänkte. Det viktigaste jag kan ge henne förutom inre trygghet är att hjälpa henne att hitta sin intuition. Hur får man ut sin inre kraft ur kroppen med omvärldens påverkan? Varför måste flickor vara rosa och varför måste pojkar vara spiderman? Jag har alltid hela tiden försökt dela med mig av min erfarenhet och min personliga sökprocess. Jag är fascinerad av att vissa hittar sin talang tidigt som t ex vissa musiker eller idrottsmän. Jag har bestämt mig för att visa Blue så mycket jag kan av världen. För att hon ska känna vad hon verkligen gillar och var hennes naturliga intressen finns. Hon är nu 8 år och har bott i London, New York och Los Angeles. Hon pratar tre språk och har rest runt i hela världen. När vi var i Las Vegas hos Parneviks under en golfturnering så säger Blue plötsligt till mig: "Pappis! Varför är du som en mamma?" Hon kallar mig också "the activity guy" det är jag som planerar alla play-dates och som håller kontakten och emailar och pratar med alla mammorna i skolan. Och jag planerar alla aktiviteterna från skateboardlektionen till dramaklassen. Vi har en överenskommelse där jag hittar och föreslår olika saker att göra och sen får Blue tre gånger på sig för att kolla om hon gillar det. Jag försöker spendera mycket tid med Blue och jag älskar att köra henne till skolan i New York varenda morgon. Vi tar bilen och kör upp Park Avenue och sitter tysta och iakttar hur New York vaknar upp och lyssnar på musik. Det är kanske den bästa stunden under dagen och här är en av hennes favoritsånger.

Ja det var One Caress med Depeche Mode. Blue brukar sjunga högt och tydligt i bilen. Vad hände egentligen våren 2007 i J. Lindeberg? Egentligen som var det samma sak som hände i många ambitiösa projekt. J. Lindeberg var stort och komplext och vi hade två alternativ, det ena var att ta in mer pengar för att hålla igång helheten och det andra var att skära i verksamheten. Efter ett år med möten och diskussioner med två olika investorer som båda var oerhört intresserade i J. Lindeberg så bestämde vi oss istället för det andra alternativet. Då kände jag direkt, som jag också hade känt under en längre tid, det enda sättet för mig att bli fullt engagerad i ett krympt J. Lindeberg är att stanna i Europa. Samtidigt så ville jag och min familj och mina närmaste medarbetare flytta tillbaka till USA igen. Det kändes därför som jag var bättre att andra fick ta över och bli drivande i J. Lindeberg. Ibland så måste man surrender till den organiska processen. Jag älskar också att arbeta med Marcella vi kompletterar varandra väl och vi har hittat en stark kombination där hon designar tjej och jag kan istället helt och hållet koncentrera mig på att designa kille. Hon är helt enkelt en stor del av min inspiration. Och när styrelsen bestämde sig för att lägga ned damlinjen pga begränsade resurser, ett beslut som jag tror att de flesta idag ångrar, så kände jag också att jag tappade energi. Så sagt och gjort ett nytt flyttlass och tillbaka till New York. Vi flyttade tillbaks dit med de tre personer som hade varit våra närmaste medarbetare under flera år. Sara, Rachel och Nicks. Vi bestämde oss istället för att starta ett kreativt kollektiv som vi kallade Paris 68. Efter studentrevolten i Paris i maj 1968. Jag hade precis avslutat en biografi om Karl Lagerfeld och Yves Saint Laurent som heter The Beautiful Fall. Och som var oerhört fascinerande, där Yves Saint Laurent tar stor inspiration från de anarkistiska studenternas street look i Paris när han utvecklar sin nya kollektion. Och det var under den här tiden som värderingar förändrades och Paris gick också från haute coiture till ready-to-wear. Namnet Paris 68 var också en flashback till anarkiståren i Lund och samtidigt så kändes det som vi var en grupp som alltid hade kämpat för att nå en ny dimension med moderna värderingar. Och framförallt i en sådan brytpunkt i vårt liv så kändes namnet rätt. Under vår flytt till New York så ringer telefonen. Världsartisten Justin Timberlake hade tillsammans med sin barndomskompis Trace Ayala startat ett varumärke i jeans som hette William Rast och han undrade om jag kunde hjälpa honom, han var ett stort fan av J. Lindeberg och han är ju egentligen den perfekta JL-personen i och med att han gillar sharp suits och är golftokig. Först var jag ganska tveksam, tanken att designa ett kändisvarumärke var inte så intressant. Men när jag träffade dem första gången i San Diego på ett hotellrum och jag kände Justins passion i att skapa ett starkt varumärke med ett riktigt trovärdigt fundament, i vilket fall vi satte igång och försökte förstå vad William Rast egentligen var. När vi designar så försöker vi hitta ett språk som gör att det blir tydligt mot en konsument. Och det är också mycket lättare att skapa när det redan finns naturliga referenser eller någon typ av bakgrundsmaterial. Ett varumärke blir ju mycket starkare om man verkligen kan hitta sitt unika uttryckssätt. Vi började titta på vad som fanns och egentligen så fanns inte mer än ett par tiotal jeans och en t-shirt. Vi började med att studera Tennesees alla symboler, med djurliv och alla musiktrender som har skapats i Memphis i och med att både Justin och hans kompis Trace kommer därifrån.

Ja det här var Tenneseebandet Kings of Leon med låten Sex on Fire. William Rast nya position var amerikansk bikerkultur med ett ratpack. Skinnjackor i kombination med sharp tailoring. I februari 2009 satt vi vår andra fashionshow i New York. Vi arbetade dygnet runt med sömmerskor och gjorde justeringar i existerande plagg men framförallt så bestämde sig Marcella för att ta steget fullt ut på tjej och visa denimcouturen i kombination med skulpterade jackor och toppar. Vi skapade också en reklamkampanj som vi gav namnet "My name is William Rast". Personen William Rast existerar ju inte, det är ju en kombination av Justins farfars förnamn och hans bästa kompis Traces farfars efternamn. Så varför skapar vi inte en kampanj där Justin spelar William Rast istället för att vara sig själv? Det kändes också rätt att börja arbeta med rörligt media igen. Jag ringde min kompis, regissören Jonas Åkerlund och förklarade vår idé och han tände direkt på den. Vi satte oss i kreativa möten och med Jonas som kreativ side-kick så utvecklade vi storyn "My name is William Rust". tillbaks till fashion showen i New York. Vi arbetade så hårt dag och natt. Vi hade också bestämt oss för att styla showen helt och hållet själva. Det är oerhört komplext att bygga helheter, men att se till att varje look är kraftfull och inspirerande tar mycket tid och är ett stort hantverk. Samtidigt så har både jag och Marcella oerhört medvetet arbetat väldigt hands-on under de sista två åren. Att gå så hårt på djupet är förmodligne något jag skulle gjort för längesen. Men jag har aldrig riktigt haft tid och tålamod. Men när vi flyttade tillbaka till New York så bestämde jag mig för att dra ned på den stora visionen och istället gå fullt på djupet för att hitta rytmen igen. Jag kommer fortfarande ihåg en episod ur Klas Östergrens Gentlemen som jag läste för många många år sen. Där personen ställer sig och diskar för att bota rastlöshet och depression. Down in the trenches som man säger i USA. Det har varit en av mina bästa perioder i mitt liv, att vara så fullt närvarande i varje avprovning och att gå till garment district i New York för att välja tyger och accessoarer som knappar, dragkedjor, i detalj. Idag så känner jag själv att jag utvecklats, mer än någonsin, till en komplett designer. Men tillbaks till William Rast fashionshow i New York. Kvällen innan showen så satt Rachel och jag och målade alla våra cowboyboots. Budgeten var relativt begränsad så vi köpte vintage cowboyboots som vi målade själva, svarta och satte fransar på dem. Samtidigt kom Justin och Jessika förbi kl halv ett på natten. Vi gick igenom musiken, vi hittade en ny Depeche Modesång som jag aldrig hört tidigare. Vi lyssnade på den och vi var båda överens om att det här är en otroligt skön låt att gå till. Och den har en amerikansk modern nerv. Och vi bestämde oss för att öppna showen med den.

Det här var Route 66 med Depeche Mode. Marcella och jag sov ingenting under natten och fasionshower är oerhört emotionella. Jag är ofta tvungen att gå in på toaletten och meditera då och då för att orka. Man arbetar så hårt med casting av modeller, styling av kollektionen och att sätta upp musiken. Vår så kallade time-slot var klockan sju på kvällen i det största tältet. Vi visste att vi var tvungna att starta exakt i tid i och med att vår show var precis innan Marc Jacobs och vi visste också att Anna Wintour som var amerikanska Vogues chefredaktör och andra inflytelserika editors var tvungna att skynda sig till Marcs show och den var down town. Vi var nervösa i och med att det var oerhört mycket folk som ska in i lokalen och ingången var ganska trång. När vi står där i de sista stressfyllda förberedelserna så kommer plötsligt Carine Roitfeld från franska Vogue in i rummet. Carine är definitivt en person som man helst vill ha front row. På första raden. Hon hälsar på Justin och Trace och börjar prata med Marcella och mig. Blue är där också och hon charmar henne fullkomligt. Hon förklarar att hon inte hinner stanna hon vill bara ha en snabb preview. Marcella visar henne sin slut exit och plötsligt så tittar Carine Marcella djupt i ögonen och säger "Who are you?" Och det här är definitivt ett av Marcellas största ögonblick att få en sådan respekt av Carine Roitfeld. Hon bestämmer sig samtidigt omgående för att stanna och titta på showen. Det är verkligen det man kämpar för, att ens uttryckssätt blir uppskattat av branschens tunga opinionsbildare. Vi var utmattade men samtidigt lyckliga över den respons som vi fick. Efter femte månaders arbete så lyckades vi få in William Rast både i prestigefyllda fairen Collette i Paris och på Selfridges i London. Under sista månaderna så har jag också varit Justins personliga stylist. Jag har gjort alla kostymer, skräddarsydda i William Rasts namn, så de följer exakt hans mått. Jag minns speciellt ett tillfälle. Det var när han spelade in videon till Dead and Gone, den amerikanska rapartisten T.I. Vi var ute i öknen i ett dagslångt intensivt regnväder som inte händer så ofta i Los Angeles. Jag klädde Justin i en välskräddad rock som jag hade gjort med skräddare i downtown LA. Och jag hängde på honom min egen svarta scarf och den sista touchen var hans svarta skinnhandskar. Han såg verkligen grym ut. Jag stod där med min hatt i sex timmars ösregn så att vara stylist är definitivt ett oerhört hårt arbete. Men efter alla timmar där så måste jag säga att när Justin tar i och sjunger ut så är det oerhört starkt och med en enorm nerv. Jag lyssnade på låten om och om igen under många timmar och den blev bara bättre och bättre.

Det här var rapartisten T.I. och Justin Timberlake med Dead and Gone. Jag har nu bestämt mig för att lämna J. Lindeberg helt och hållet. Det har tagit två år att vänja sig vid tanken och att ta steget fullt ut. Men Helmet Lang gjorde ju det. Och till och med Yves Saint Laurent gjorde det på slutet. D e lämnade företagen som bär deras namn. Jag tog mitt beslut i januari. Den största anledningen är att jag har valt att bo i USA och beslutet har växt organiskt jag har heller inte varit särskilt operativ på nästan två år. En kollektion är också ett personligt uttryckssätt för känslor, tankar och det är svårt att fullt ut stå för ett varumärke, framförallt när det bär mitt eget namn om jag inte själv är fullt engagerad att göra kollektioner. Då är det bättre att ta steget fullt ut. Det går inte att stanna bara för att det är mitt namn och jag inte är tillräckligt engagerad längre. Det känns otroligt skönt att äntligen ha tagit beslutet och det kommer vara många starka minnen. På något sätt känner jag att kollektionen inför J. Lindebergs tioårsjubileum i Milano, i januari 2007 var den sista kompletta kollektionen som jag gjorde. Och det var också en av mina största stunder som designer. Det var många i Milano som kom fram till mig och insisterade att det var en av modeveckans tre bästa shower tillsammans med Prada och Burberry. Och den respekterade modekritikern Tim Blanks skrev att J. Lindeberg håller på att ta Helmut Langs tidigare position. Samtidigt så gick en dröm i uppfyllelse då jag klädde Dave Gahan från Depeche Mode på deras världsturné. Under samma vecka så ringde också Brad Pitts manager och sa att han hade bestämt sig för att ha på J. Lindebergs smoking på 2007 års Golden Globe.

Det här var I'm out of Time med Oasis. Vi har nu bestämt oss för att flytta tillbaks till New York från Los Angeles. Det är faktiskt fjärde gången vi flyttar dit och nu stannar vi där för evigt hoppas jag. Det som var så skönt med att flytta runt och sen komma tillbaka till New York är att man uppskattar New York ännu mer. Man inser det fantastiska i att utnyttja varje helg och söka nya restauranger för att äta brunch på lördagarna. Och att på söndagen åka till Guggenheim på 89:e gatan och sedan gå ner till Central Park tillsammans med Marcella och Blue och titta på allt som händer. Det blir verkligen så att man lever mer för stunden, uppskattar varje dag när man har varit borta en tid och fått en distans till New York. Men jag vill förstås behålla kontakten med Sverige. Och varje sommar tillbringar vi ett par veckor i Torekov. Jag älskar att flyga in till Köpenhamn och köra upp till Torekov. Min syster som har gått från att vara kläddesigner till dukningskonstnär har skapat en fantastisk miljö. Den stora finansiella krisen är ett skönt reningsbad, ny kreativitet kommer att födas som en protest mot systemet. Precis som under perioden i början på nittiotalet. Jag älskar också att arbeta varje dag tillsammans med Marcella och våra närmaste medarbetare. Tillsammans med Rachel och Sara har vi nästan blivit som ett sammansvetsat rockband. Marcella har nu verkligen blommat ut, fullt, från att ha varit i min skugga under många år. Och vi har verkligen på sista tiden gjort en Clinton. Där hon har blivit den drivande kraften i vårt kollektiv. Med ett starkt engagemang och en enorm intuition för design. Vi kommer nu att bygga ett nytt oberoende varumärke med hög integritet, sakta, organiskt. Samtidigt så fortsätter vi att utveckla vår konsultverksamhet där vi hjälper andra varumärken med design och gestaltning. Jag har hittat en miljö där jag arbetar med människor som känner mig väl och där jag kan vara mig själv samtidigt som jag känner mig trygg. Varumärket Paris 68, vår kreativa byrå, känns rätt i denna tidsålder och känner mig fri och mer inspirerad än någon gång tidigare.

fredag 10 maj 2013

Eventuellt har jag skaffat ny hobby

Funderar på om det är möjligt att göra linoleumtryck i sängen - eller om det är vansinne.

... kanske om man hade en liten bricka under. 

torsdag 9 maj 2013

Det är sol här ibland

(Äntligen kan jag börja blogga på riktigt då jag fått en dedikerad fotograf som följer efter mig och tar bilder.)

onsdag 8 maj 2013

Platser

Idag har jag åkt runt och tittat på olika platser i Varberg. Sett lite var man skulle kunna spela in en film som vi ganska snart ska göra.

Ibland känner jag att min fantasi är kass, att jag liksom inte kan föreställa mig att jag nånsin skulle kunna bli hungrig igen när jag proppmätt går och handlar. Eller om det (som idag) regnar och är ganska kalt på träden, skulle det på samma ställe om några månader vara soligt, grönt och fullt med folk?

Men vi hittade en halvhemlig strand vid en kohage. Där ska vi gräva ner Bosse i juli! 

tisdag 7 maj 2013

söndag 5 maj 2013

Okänd konstnär. 20 kr.


Var på Erikshjälpen igår och hittade detta fotografi. Tyvärr står det inte någonstans vem som är upphovsperson, men bilden är mycket bra. Blixt, den oskarpa grankvisten i bakgrunden, hundens koppel, snölyktan.

Började prata med två tanter som satt vid vårt bord och fikade, de var också mycket intresserade av fotografiet. Den ena sa att man borde sätta den nånstans där den inbjuder till samtal. Hallen? föreslog jag.
- Nej toaletten, tyckte tanten.

Jag är lite mer traditionellt lagd och hängde upp den på väggen i vardagsrummet.

4 maj 2013

Har idag sett två filmer. Clerks och Bonjour Tristesse.
Båda är regisserade av män. Ingen av filmerna klarar Bechdeltestet. Det skulle möjligtvis vara Bonjour Tristesse (när Anne och Cecile diskuterar filosofistudier). Men det är mycket tveksamt.