fredag 11 juni 2010

Berättigande enbart genom särart?

Bara en kort kommentar till den enkät som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skickat ut inför branschmötet om jämställdhet i svensk filmproduktion.

Frågorna handlar om vilka hinder som finns för jämställdhet, hur man ska övervinna dessa hinder och vad ökad jämställdhet skulle betyda för svensk film. Det är den sista frågan som är intressant, eller snarare svaren som kommer på den. För svaren handlar om att vi alla skulle tjäna på att se historier berättade ur ett annat perspektiv. Och det är det jag reagerar på, för då måste kvinnor berätta något annat, göra en annan typ av kvinnlig film, utifrån ett kvinnligt perspektiv för att få bli berättigade att göra film. Samma sak med invandrade regissörer, de ska berätta andra historier, öka mångfalden. (Och sen undrar de varför kvinnor inte regisserar polisfilmer, hallå de har ju fullt upp att styra upp mångfalden!)

Kravet på att kvinnor (och andra bortkvoterade grupper) ska ha ha lika möjligheter att göra filmer som män är en rättvisefråga och inget annat! Det borde inte vara villkorat med att de ska "öka bredden i berättelsernas innehåll".

Uppdatering: Nu finns även en bearbetad version av detta inlägg på SecondOpinion.

2 kommentarer:

Arvid sa...

Bra inlägg Annika. Jag håller helt med.

Sara sa...

hear, hear