Det suger att skriva filmmanus

Jag och Andja skriver barnbok tillsammans.(Nej ingen bilderbok, en kapitelbok för mellanåldern, känns lagom pretantiöst, men nog så svårt.) En av anledningarna är att det suger rätt hårt att skriva manus. Det är så jävla ensamt och passiviserande och ouppskattat arbete. Det är så få manusförfattare som får se sina originalmanus filmade. Att ta omvägen via att först skriva bok och sen förhoppningsvis få göra film på samma berättelse känns faktiskt rimligt. Eller helt enkelt sluta skriva manus helt. Inte minst sen Svenska filminstitutet ändrade reglerna för utvecklingpengar till manus (man måste numera ha med sig ett produktionsbolag för att få söka). Lägg där till att det är så mycket annat som spelar in (inte minst de tre T:na Tur, Timing och Tålamod) ifall ditt manus blir filmat eller inte, att huruvida manuset är bra eller dåligt verkar vara en sekundär fråga.

Förr var jag slarvigt historielös kring detta och såg de många adaptationerna som en ökad kommersialism och en misstro om publiken. Att ingen vill se något som de inte redan känner till. Men det är självklart fel, ända sen stumfilmstiden (då Selma Lagerlöfs samlade verk filmatiserades) har böcker och film gått hand i hand. Sen kan man prata hur länge som helst om att det är olika konstarter och att alla böcker inte lämpar sig som filmer samt att det förstås är mycket roligare för en manusförfattare att få skriva en egen historia, men så ser ändå verkligheten ut. Och på samma sätt som vi sett många regissörer komma från andra håll en filmskolor: konsthögskolor, reklamfilm, teatern, så tror jag att fler manusförfattare och dramaturger söka sig till litteraturen. (Och eftersom jag inte har någon erfarenhet av förläggarbranschen kan jag ha kvar mina illusioner om den). En viktig skillnad dock mellan att skriva manus och att skriva en bok: när du skickar ditt bokmanus till ett förlag så tas den emot av människor som har en stor kunskap om text och skrivande och utgivning av böcker. När du söker pengar för ditt filmmanus kan din text bedömas av någon som inte har någon som helst kunskap om filmmanus. Varken hur man läser eller hur man skriver. I bästa (eller värsta) fall har de kanske läst någon amerikansk manusbok. Dramaturgen Kirsten Bonnén Rask har skrivit om det här: Hur klassisk dramaturgi, (i princip: tre akter, två vändpunkter och en huvudkaraktär) används som måttstock när filmkonsulenter beslutar om stöd. Manus som på nåt sätt bryter mot dessa grundregler får svårare att få stöd. Som manusförfattare/filmare måste man skriva på ett visst sätt, det som i vår tid ses som "gott skrivande", "gott hantverk", "kvalitet" etc. Väljer du att förnya form eller innehåll minskar du dina chanser att få stöd. Därav likriktning bland många av filmerna som görs och kanske förklaringen till att en betydande del av de filmer som sticker ut från mittfåran görs utan filmstöd från filminstitutet.

Jag bestämde mig för länge sen att skriva minst sju långfilmsmanus innan jag ger upp det här. (7 manus är det genomsnittliga antal manus som en debuterande manusförfattare har skrivit tidigare - vad jag hört alltså). I dagsläget har jag skrivit fyra. Samt storyline till en teveserie. Men jag tror inte jag tänker ge upp efter sju heller. Det finns bara en väg och det är framåt, rätt in i kaklet och stånga pannan blodig. Då kanske det går vägen till slut. Måste bara testa lite olika strategier.