Jag och Adele såg Änglagård 3 igår. Jag hade munnen öppen under större delen av tiden. (Av förvåning). För det är fantastiskt det familjen Nutley-Bergström har gjort. De har fått pengar och biodistribution till en film utan konflikt, en småputtrig film, där ingenting händer där man pratar om kaffe och närodlade jordgubbar. Där varje liten möjlighet till scen som kan bränna till kvickt styrs undan och istället klipper man till en nostalgisk tillbakablick från första Änglagårdfilmen (som framstår som ett mästerverk i jämförelse). Jag har en gång funderat på hur en film där enbart trevliga saker sker skulle te sig, nu vet jag att det är totalt outhärdligt. (Men också underhållande just därför.)
Dock extremt deppigt att det är sånt här folk som går en gång om året på bio väljer att se.
Och att Colin skulle vara engelsmannen som kan beskriva svenskarna från ett utifrånperspektiv. I och med den här filmen borde det vara helt uppenbart att han enbart skildrar sin egen idealiserade engelska 50-talsbarndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar