Julkalender #24 En lista med bra filmer

Jag har många gånger hört människor säga att svensk film är dålig. I 23 dagar har jag hjälpt till att sprida den åsikten. Därför tänkte jag avsluta kalkonjulkalendern med en lista på 24 svenska filmer (utan inbördes ordning) som jag tycker är bra på riktigt. God jul!

1 Det nya landet Geir Hansten Jörgensen
2 Bengbulan Suzanne Osten
3 Veranda för en tenor Lisa Ohlin
4 Mannen på taket Bo Widerberg
5 Harry och Sonja Björn Runge
6 Låt den rätte komma in Tomas Alfredsson
7 Fucking Åmål Lukas Moodysson
8 Drömprinsen Ella Lemhagen
9 Flickorna Mai Zetterling
10 Den bästa sommaren Ulf Malmros
11 Flicka och Hyacinter Hasse Ekman
12 Hello Baby Marie Louise Ekman
13 Krama mig Kristina Humle
14 Du ska nog se att det går över Cecilia Neant Falk
15 Farväl Falkenberg Jesper Ganslandt
16 Flickan Fredrik Edfeldt
17 Tur och Retur Ella Lemhagen
18 Scrubbers Mai Zetterling
19 Den Tatuerade Änkan Lars Molin
20 Walborgs ungar Andja Arnebäck
21 Höstsonaten Ingmar Bergman
22 Pensionat Oskar Susanne Bier
23 Darling Johan Kling
24 Plötsligt i Vinslöv Jenny Berman Malin Skjöld

 

 

Tusen gånger starkare

Har precis varit på bio med Isak och Astrid och sett Tusen gånger starkare. Tänkte att Isak, som är nio, skulle kanske vara för liten för filmen, men som han själv påpekade så har han ju faktiskt sätt både Pirates of the Carribean och Harry Potter-filmerna.

Jag blev så himla glad för att filmen var så bra. Jag tänker apropå (den idiotiska) debatten som kom efter att det är så korkat av lärare att gå ut och slå ifrån sig och säga att det här inte speglar verkligheten och att det inte ser ut så i deras klassrum. Låter jättebra om det inte speglar hur deras elever är, men hur kan de tala för alla? Det är en fiktionsfilm, det borde alla vara på det klara med. Men likväl en film som uppenbarligen tar upp ämnet könsrollerna i skolan och gör något som folk känner igen sig i. Jag känner igen mig, även om jag aldrig varit en tyst tjej. Även om det finns tysta pojkar och gapiga tjejer så finns strukturerna där.

Men för densakens skull är inget enkelt eller svartvitt i filmen.

Det finns en scen, där den tysta flickan Signe går ut med de andra från bildsalen, i ett första steg till att frigöra sig från rollerna som lärarens "hjälpredor". Signe sparkar till en papperskorg, innehållet hamnar över golvet. Tjejerna skrattar härligt upproriskt, vi i publiken skrattar, jag jublar inombords. Men bara några sekunder senare kommer en städare med sin skurmaskin in i bilden. Det finns alltid någon som måste plocka upp efteråt. Ens revolution sker ofta på någon annans bekostnad.

Tjejer får ofta höra att de ska ta mer plats, våga ta för sig. Jakob Erickssons lärare Olle uttrycker det också i filmen. Men det är inte sant. För resultatet är kaos. Det finns bara ett visst utrymme, alla kan inte få allt och därför måste vi dela med oss. De som äger utrymmet måste dela med sig.

Manusförfattaren Christina Herrström skriver om filmen och boken den är baserad på SVT debatt.

...och jo Isak gillade filmen, så mycket att han tyckte vi skulle "ladda ned den efteråt".

Dogtooth och De andras liv

Ser en massa bra film också. Igår grekiska Dogtooth och häromkvällen tyska De andras liv. Båda med lite samma tema, kontroll. Båda riktigt bra filmer och väldigt olika varandra.

De andras liv krossade mig totalt. Den handlar om en Stasiagent i DDR som börjar avlyssna en dramatiker och hans älskarinna. Kunde inte somna på ett bra tag efter att jag sett den, sen drömde jag om avlyssning hela natten. Är imponerad av manuset, det är ett riktigt bra bygge, klassiskt berättande när det är som bäst, även om det är befolkat av onda och goda arketyper så är det ändå trovärdigt, mycket tack vare huvudkaraktären herr Wiesler. Stasiagenten med ett hjärta, han är ytterst mänsklig med både onda och goda sidor.

Då är Dogtooth motsatsen, ett antidrama. Den fascinerar mig och är absolut inte tråkig en sekund, när den pendlar mellan komiska och obehagliga scener, men samtidigt håller jag en slags intellektuell distans till karaktärerna. Den handlar om en familj med tre nästan vuxna barn som aldrig varit utanför huset eller trädgården, de tror att katter är människoätande monster och föräldrarna har bytt ut ordens betydelse i språket, till exempel tror de att zombies betyder små gula blommor. Jag gillade verkligen filmen men samtidigt var slutet ganska otillfredställande. Jag har inget emot öppna slut, det värsta jag vet är när slut är så slutna att det inte finns något att fantisera vidare kring. Men i Dogtooth är slutet så öppet att det tar slut ändå. Kanske är det för att jag inte blev tillräckligt berörd av karaktärerna att jag inte kunde se bortom konstruktionen. Eller så var det för obehagligt så att jag hela tiden undermedvetet tänkte som när man var liten "det är bara ketchup".

Fast det är nog inte filmen, det är jag.

Morvern Callar

Såg en film häromdagen. Morvern Callar. Jag gillade den mycket, kanske främst för att även om det inte hände så mycket så förlorade berättelsen aldrig sin nerv.

Jag dissar inte treaktsstruktur och dramaturgi, men det är grymt att se en film som inte nödvändigtvis måste knyta ihop säcken på slutet, där kausalitet är allt och varje scen, varje replik måste leda vidare till något.

Läs även andra bloggares åsikter om Morvern Callar

Walborgs ungar

Foto: Thron Ullberg
Om du inte såg dokumentären Walborgs ungar om tvångssteriliseringarna i Sverige när den gick på tv i söndags har du fortfarande chansen att göra det på SVT Play fram till 6 oktober. Gör det! Den är himla bra. Här kan du läsa en intervju med regissören Andja Arnebäck i Göteborgs Fria Tidning.

Uppdatering: Även i senaste Impuls finns en intervju. (Man kan läsa tidningen på deras hemsida.)

Läs även andra bloggares åsikter om Walborgs ungar, Andja Arnebäck, tvångssteriliseringar

Det nya landet

Tack SVT för reprisen av Det nya landet på måndagar kl 20. Enligt mig är det här bland det bästa som Peter Birro och Lukas Moodysson skrivit. En av de bästa svenska tv-serierna någonsin.
Mycket på grund av bra skådespelarinsatser och regi förstås men främst för att det är sån dynamik i storyn och karaktärerna. Ali älskar allt som är svenskt, dansbandsmusik och potatis medan Massoud hatar landet över allt annat. För övrigt är serien ett hyggligt pessimistiskt porträtt av vardagsrasismen i Sverige och landskapet Skåne som Sveriges rasisttillhåll nummer ett.

Läs även andra bloggares åsikter om Det nya landet, Peter Birro, Lukas Moodysson,

Autism: the musical

Det blev ingen True blood ikväll. istället fastnade jag framför en dokumentär på SVT om autistiska barn. Projekt: Mirakel eller den något klatschigare originaltiteln Autism: the musical. Visas även imorgon på SVT2 00.10.

Missa inte, trots fruktansvärt fula titelskyltar som ger en känsla av sektprogram på öppna kanalen är det här är bland de bästa filmerna jag sett på länge, mycket tack vare att de som medverkar öppnar sig så framför kameran. Det slutar aldrig att vara intressant.

Regissören (som även fotat och producerat) Tricia Regan säger i en intervju att hon inte var intresserad av att göra en film där ämnet var autism. Hon ville göra en film där hindret var autism och filmen handlade om människor som försökte övervinna det hindret.

Läs även andra bloggares åsikter om autism the musical, dokumentär, hbo,

No bikini

No bikini kortfilm om ett könsbyte som varar i sex veckor av chilenska regissören Claudia Morgado Escanilla.


Läs även andra bloggares åsikter om Claudia Morgado Escanilla, No Bikini, kortfilm

klipp från häxan

Det här är riktigt bra.

Nausicaä - Valley of the winds

En riktigt bra film som äntligen har svensk biopremiär (efter 25 år) är Hayao Miyazakis Nausicaä - valley of the winds. Jag såg den för ett par år sen när jag letade efter en annan av Miyazakis filmer (Prinsessan Mononoke) och jag blev riktigt tagen av den, jag hade aldrig sett något liknande. Den är slemmig, mörk och full av krälande insekter, en skrämmande bild av den förgiftade jorden efter ett kärnvapenkrig.

Nausicaä handlar om en framtid inte allt för långt borta, där jordens resurser håller på att ta slut och människorna slåss om det finns kvar. Vindarnas dal, där Nausicaä bor, är det enda stället där man fortfarande kan andas luften.

Det bästa med Miyazaki tycker jag är att han aldrig delar upp sina karaktärer i ont och gott, de slemmiga otäcka djur man trodde var monster är inte det, de är bara varelser som vilka andra som helst. Lösningen på problemen är inte att döda alla som står i ens väg utan att försöka förstå dem och att hitta en lösning där alla kan få finnas till.

Miyazaki har blivit kallad för Japans Disney, något han tog som en förolämpning och det förstår jag, för det här är så långt från all Disneyskit man kan komma. Bara en sådan sak som att hans filmer oftast har en tjej som hjälte, utan att det någonsin kommenteras eller ifrågasätts. Jämför med Disneys filmer där tuffa tjejer alltid måste tryckas ned lite först.

Hayao Miyazaki ville göra Pippi Långstrump, men Astrid Lindgren sa nej. Det är synd, Pippi gestaltat av Miyazaki hade blivit något extra tror jag och då hade vi antagligen sluppit den outhärdliga kanadensisk-tyska Pippianimeringen. Burr.


Recensioner i DN, SVD
Läs även andra bloggares åsikter om MIYAZAKI, NAUSICAÄ, ANIME,

Balladen om Marie Nord

Folkets bio och sfi (inte svenska för invandrare alltså, det andra) har gjort en trevlig sak och gett ut en samling kortfilmer på dvd under det namnet Svensk kortfilm c/o Folkets Bio vol 1. Det är samma kortfilmer som visats på tio biografer runt om i landet i Folkets Bios vällovliga satsning på att få ut mer kortfilm till publiken.

Framför allt fastnar jag för en av filmerna och det är Balladen om Marie Nord i regi av Alexander Onofri och manus av Kerstin Gezelius. Bara titeln är fantastisk tycker jag. Marie Nord är ju egentligen ett ganska hårt, tråkigt svenskt namn. Men när man sätter "balladen om..." framför så låter det poetiskt. Kanske ett franskt uttal på det. Mari - Nårrdt. Oui.

Marie Nord är inte den vanliga filmkvinnan, den goda människan, ett offer som kämpar ur ett underläge, någon som publiken lätt kan känna sympati för. Marie Nord är mest bara en människa som beter sig skumt och fattar en del tokiga beslut. Det är väldigt befriande att se och filmen är på många sätt väldigt rolig.

Mina enda invändningar är att bildspråket stundtals känns en aning utstuderat på ett sätt som tar fokus från berättelsen, hur snyggt det än är (människorna är oftast bara delvis med i bild, oftast i nederkanten) och att jag till en början störde mig på Sofia Helins släpiga sätt att leverera repliker. Hur som helst bör du se Balladen om Marie Nord om du inte gjort det.

Läs även andra bloggares åsikter om BALLADEN OM MARIE NORD, KORTFILM, FOLKETS BIO