Ser en massa bra film också. Igår grekiska Dogtooth och häromkvällen tyska De andras liv. Båda med lite samma tema, kontroll. Båda riktigt bra filmer och väldigt olika varandra.
De andras liv krossade mig totalt. Den handlar om en Stasiagent i DDR som börjar avlyssna en dramatiker och hans älskarinna. Kunde inte somna på ett bra tag efter att jag sett den, sen drömde jag om avlyssning hela natten. Är imponerad av manuset, det är ett riktigt bra bygge, klassiskt berättande när det är som bäst, även om det är befolkat av onda och goda arketyper så är det ändå trovärdigt, mycket tack vare huvudkaraktären herr Wiesler. Stasiagenten med ett hjärta, han är ytterst mänsklig med både onda och goda sidor.
Då är Dogtooth motsatsen, ett antidrama. Den fascinerar mig och är absolut inte tråkig en sekund, när den pendlar mellan komiska och obehagliga scener, men samtidigt håller jag en slags intellektuell distans till karaktärerna. Den handlar om en familj med tre nästan vuxna barn som aldrig varit utanför huset eller trädgården, de tror att katter är människoätande monster och föräldrarna har bytt ut ordens betydelse i språket, till exempel tror de att zombies betyder små gula blommor. Jag gillade verkligen filmen men samtidigt var slutet ganska otillfredställande. Jag har inget emot öppna slut, det värsta jag vet är när slut är så slutna att det inte finns något att fantisera vidare kring. Men i Dogtooth är slutet så öppet att det tar slut ändå. Kanske är det för att jag inte blev tillräckligt berörd av karaktärerna att jag inte kunde se bortom konstruktionen. Eller så var det för obehagligt så att jag hela tiden undermedvetet tänkte som när man var liten "det är bara ketchup".
Fast det är nog inte filmen, det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar