the trip

När bestämde jag mig för att bli textmänniska? Jag som hatade att skriva uppsats i skolan. Nu sitter jag här med sju texter i varierande längd som skall bli skrivna och jag ba: nä.

Jag tittar på The Trip med Steve Coogan och Rob Bryden på youtube istället.

Söndag 14 november

Träffade en kompis på coop och betalade otippat hennes yoghurt och färska chili eftersom affären hade tillfälligt fel på kortläsaren. Vi uppdaterade varandra på vad som händer i livet och jag berättade att jag fått jobb i vår. (Vikariat, filmpedagog på deltid) Hon frågade "Men skriver du någonting då?". Och jag tänkte, att det är det jag har tappat bort lite grann på vägen av allt det här att det är kul att producera film också och inte bara göra ritningar för någon annan att ta sig an i bästa fall. Om man nu kan få någon producent och ett par konsulenter att bli intresserade.

Och jag gör det, skriver alltså. Men det är alldeles för lite. Ska försöka i vår tänker jag, när jag har för en gångs skull något som kan räknas som fast jobb. Men det är ju nu jag ska göra det. Skriva varje dag. Vem som helst kan väl skriva ett manus nästa vår.

Men först ska jag överleva november. Den tradigaste av alla månader.

Hur skriver man?

Alltså jag vet hur man skriver rent tekniskt, även om prepositionerna har en tendens att bli fel ibland. Men hur skriver man mycket? Kanske är Script Frenzy svaret på dessa frågor?

Utmaningen är att skriva 100 sidor på 30 dagar. Klarar man det får man ett fint diplom (och 100 sidor text!) Men att vänta till april? Jag borde börja nu.

Har testat en annan grej, att skriva på tid. Tio minuter för en historia. Det är kul men resultatet blir än så länge bara oanvändbara textstumpar.

Kavla upp ärmarna, nu gäller det att vara rolig.

Eh, klockan är ganska mycket.

Jag har i vanlig ordning gjort allt för att inte börja jobba med texten. Jag känner avsmak inför det.
Egentligen tycker jag inte att jag borde skriva det här. Det senaste året har jag nästan slutat helt prata om att skriva om skrivande. Det kan ha lett till att jag har slutat se på mig själv som nån som skriver.

Inte för att jag tror på affirmationer så, men lite jävlar anamma och disciplin hade inte skadat.
Tror jag ska se det mer som ett hantverk. Något som ska malas ner. Ut ut hjärnan. Det får göra lite ont.

Motstånd

Sitter med Isak och sliter för att få honom att göra matteläxan. Han är inte dum, jag tror inte det är lathet heller, för när han väl räknar så går det bra. Jag tror bara att han har ärvt mitt motstånd.

Motståndet som hindrar mig från att ta itu med saker på en gång. Som gör att jag efter en hel dag framför datorn bara kanske lyckas arbeta en-två timmar på kvällen - det är som ett under att jag får saker gjorda överhuvudtaget.

...och så jämför man sig med Guillou och Liza Marklund typer som (påstår att de) sitter och skriver 8 timmar varje dag och inser att det kommer jag aldrig kunna göra och nu tycker jag oändligt synd om mig själv för att jag har fått sådan dålig karaktär.

Egentligen är det värre att vara färdig. Då kan man ju bedöma texten.

Nu ska jag gå ut och andas lite.

Mer flykt.

Hade jag skrivit min timme igår hade jag varit klar nu. Istället kollade jag på första delen av Gustav III:s äktenskap. Gillar den. Funderade på varför svenska tv-serier ofta är så mycket bättre än svenska långfilmer. Kanske är det för att de är friare i formen. Långfilmsformatet är ganska begränsande och svårt. Det är svårt att göra alla nöjda på ca två timmar.

Tv-serier blir som vänner. Man står ut med att de har en dålig dag ibland. Man vill ändå fortsätta titta.

Läs även andra bloggares åsikter om Tv-serier, långfilmer, Gustav III,

Skrivkramp

Skrivkramp har jag aldrig haft. Däremot har jag alltid en rejäl uppförsbacke innan jag lyckas sätta mig ner och börja skriva. Jag minns att jag hatade uppsatsskrivande så mycket på högstadiet att jag då bestämde mig för att jag aldrig skulle jobba med något som hade med textproducerande att göra i alla fall.

Nu verkar jag ha målat in mig själv i ett hörn, där jag oavsett om jag gillar det eller inte måste skriva för det är det enda jag någorlunda behärskar. Det och tidningsbudjobbet då.

Jag gillar skrivandet i teorin, men i praktiken är det alltid något som kommer emellan. Är man hemma kan det vara disken, dammsugningen eller den store diciplinmördaren internet.

Det är så stökigt i skallen att jag måste rensa upp i min omgivning först. Tror jag. Det enda som egentligen funkar är att stänga av det trådlösa nätverket och gå ner på biblioteket. Först har jag mördande tråkigt ett par minuter, sen börjar jag skriva och då går det faktiskt ganska bra.

Läs även andra bloggares åsikter om SKRIVKRAMP