Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
tisdag 29 januari 2013
"All sorts avhållsamhet är bra"
Jag och Sophia var på seminariet Feministisk Filmfasta idag på Göteborgs filmfestival.
Det var ett roligt samtal baserad på Wanda Bendjellouls filmexperiment: att fasta enligt den kristna traditionen, dvs bara se filmer av kvinnliga regissörer, 40 dagar fram till påsk. Hon berättade att idén kom på en filmfestival när hon just sett fem filmer på raken av män, om män. I den femte filmen gick Vincent Gallo runt i ett snöigt landskap och det blev droppen och Wanda Bendjallouls personliga Falling Down-moment. De första 40 dagarna av fastan var en striktare variant, där hon enbart tog del av det utbud som erbjuds via tv, videobutik, bio eller VOD. (exempel: 1 av 28 filmer på SVT under mars månad 2012 var regisserad av en kvinna). Där blev inte många filmer sedda.
Efter denna inledande fas fortsatte hon med en mer uppsökande verksamhet, där hon köpte rätt mycket film och lånade av kompisar. All sorts avhållsamhet är bra sa Wanda Bendjalloul (publiken skrattade). För det får en att stanna upp och fundera på vem du är och vad du tycker. Det spelar ingen roll om det är rökning eller film. När giftet går ur händer det nånting med dina tankar.
Sen övergick samtalet till att handla om varför det ser ut som det gör, varför färre kvinnor får göra film. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, var där och pratade om ett nytt mentorsprogram för oetablerade kvinnliga regissörer. Programmet är inte till för att kvinnorna behövde bli bättre på att regissera, utan snarare få hjälp hur man tar sig fram i branschen. På frågan om vilket motstånd en kvinna som regisserar möter svarade hon att det ofta händer att filmprojekt som fått stöd av Sfi fallerar på grund av att övrig finansiering inte går att få till. Att SVT och distributörerna säger nej och då blir det inget även om en konsulent stöttat projektet. (Distributörerna = i princip Sture Johansson som är programdirektör på SF Bio). Det är ingen som räknar hur könsfördelningen ser ut bland filmer som stöttas av SVT. Producenterna är efter, de är snabba på att välja ut män att jobba med. Med nya filmavtalet som kräver etablerad producent (minst två långfilmer; i praktiken: mest en massa gubbar) lär det inte bli lättare att göra långfilm som oetablerad kvinnlig regissör. Samtidigt från producenterna finns en nervositet, kommer deras filmer inte få stöd nu, om de inte har någon kvinna som regisserar?
Rookiesatsningen kom på tal (och Andrea Östlund satt i publiken och kunde ge exakta siffror). 190 sökte till de tre första filmerna. 38 av dessa var kvinnor. När pengar till den sista filmen utlystes, som enbart vände sig till kvinnliga regissörer sökte 90 kvinnor. Kvinnor söker stöd när de vet att det finns en chans att få pengar. Återigen, det här med att kvinnor ska ta plats, tacka ja, att lägga ansvaret på en minoritet att förändra en orättvis struktur, det är så dumt. Kvinnliga filmare är inte dumma. Varför lägga energi på att söka pengar, när statistiken visar att det inte är någon idé. Hellre göra film ändå, utan finansiering, eller skita helt i film och göra nåt annat. Det betyder inte att kvinnor inte vill göra film.
Wanda Bendjellouls filmfasteblogg kan man läsa här. Där finns en lista på ca 750 kvinnliga regissörer från hela världen. Själv ska jag se tre filmer på festivalen, som alla råkar vara regisserade av kvinnor. Så om jag vill kan jag inleda min egen filmfasta idag. Jag kanske kan behöva lite avgiftning.
Etiketter:
feminism,
FILMPOLITIK
tisdag 21 februari 2012
Kvinnlig stil?
Filmtidningen FLM undrar om det finns någon kvinnlig stil och får glädjande nog nej som svar från samtliga tillfrågade. (Inklusive biologisten och regissören Marianne Ahrne)
När jag pluggade filmvetenskap hade vi en delkurs som hette nåt i stil med Publiker och debatter (orkar inte och resa mig upp och gå in i garderoben och leta fram dem gamla papperna och kolla exakt vad den hette nu) och där ställdes bland annat frågan om man kunde se på Viljans Triumf att den var regisserad av en kvinna, dvs Leni Riefenstahl. Jag tycker bara att det är sån meningslös fråga. Då tror jag mer på det som Roger Wilson svarar i enkäten, att det är mer än könet som formar en identitet och det man gör. Eller "kulturproducerar".
Och så här i efterhand är det synd att inte Marianne Ahrne valde att stödja fler kvinnliga regissörer när hon var filmkonsulent, istället för att bara "glädjas åt dem."
söndag 25 december 2011
söndag 24 oktober 2010
Tusen gånger starkare
Har precis varit på bio med Isak och Astrid och sett Tusen gånger starkare. Tänkte att Isak, som är nio, skulle kanske vara för liten för filmen, men som han själv påpekade så har han ju faktiskt sätt både Pirates of the Carribean och Harry Potter-filmerna.
Jag blev så himla glad för att filmen var så bra. Jag tänker apropå (den idiotiska) debatten som kom efter att det är så korkat av lärare att gå ut och slå ifrån sig och säga att det här inte speglar verkligheten och att det inte ser ut så i deras klassrum. Låter jättebra om det inte speglar hur deras elever är, men hur kan de tala för alla? Det är en fiktionsfilm, det borde alla vara på det klara med. Men likväl en film som uppenbarligen tar upp ämnet könsrollerna i skolan och gör något som folk känner igen sig i. Jag känner igen mig, även om jag aldrig varit en tyst tjej. Även om det finns tysta pojkar och gapiga tjejer så finns strukturerna där.
Men för densakens skull är inget enkelt eller svartvitt i filmen.
Det finns en scen, där den tysta flickan Signe går ut med de andra från bildsalen, i ett första steg till att frigöra sig från rollerna som lärarens "hjälpredor". Signe sparkar till en papperskorg, innehållet hamnar över golvet. Tjejerna skrattar härligt upproriskt, vi i publiken skrattar, jag jublar inombords. Men bara några sekunder senare kommer en städare med sin skurmaskin in i bilden. Det finns alltid någon som måste plocka upp efteråt. Ens revolution sker ofta på någon annans bekostnad.
Tjejer får ofta höra att de ska ta mer plats, våga ta för sig. Jakob Erickssons lärare Olle uttrycker det också i filmen. Men det är inte sant. För resultatet är kaos. Det finns bara ett visst utrymme, alla kan inte få allt och därför måste vi dela med oss. De som äger utrymmet måste dela med sig.
Manusförfattaren Christina Herrström skriver om filmen och boken den är baserad på SVT debatt.
...och jo Isak gillade filmen, så mycket att han tyckte vi skulle "ladda ned den efteråt".
Jag blev så himla glad för att filmen var så bra. Jag tänker apropå (den idiotiska) debatten som kom efter att det är så korkat av lärare att gå ut och slå ifrån sig och säga att det här inte speglar verkligheten och att det inte ser ut så i deras klassrum. Låter jättebra om det inte speglar hur deras elever är, men hur kan de tala för alla? Det är en fiktionsfilm, det borde alla vara på det klara med. Men likväl en film som uppenbarligen tar upp ämnet könsrollerna i skolan och gör något som folk känner igen sig i. Jag känner igen mig, även om jag aldrig varit en tyst tjej. Även om det finns tysta pojkar och gapiga tjejer så finns strukturerna där.
Men för densakens skull är inget enkelt eller svartvitt i filmen.
Det finns en scen, där den tysta flickan Signe går ut med de andra från bildsalen, i ett första steg till att frigöra sig från rollerna som lärarens "hjälpredor". Signe sparkar till en papperskorg, innehållet hamnar över golvet. Tjejerna skrattar härligt upproriskt, vi i publiken skrattar, jag jublar inombords. Men bara några sekunder senare kommer en städare med sin skurmaskin in i bilden. Det finns alltid någon som måste plocka upp efteråt. Ens revolution sker ofta på någon annans bekostnad.
Tjejer får ofta höra att de ska ta mer plats, våga ta för sig. Jakob Erickssons lärare Olle uttrycker det också i filmen. Men det är inte sant. För resultatet är kaos. Det finns bara ett visst utrymme, alla kan inte få allt och därför måste vi dela med oss. De som äger utrymmet måste dela med sig.
Manusförfattaren Christina Herrström skriver om filmen och boken den är baserad på SVT debatt.
...och jo Isak gillade filmen, så mycket att han tyckte vi skulle "ladda ned den efteråt".
fredag 11 juni 2010
Berättigande enbart genom särart?
Bara en kort kommentar till den enkät som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skickat ut inför branschmötet om jämställdhet i svensk filmproduktion.
Frågorna handlar om vilka hinder som finns för jämställdhet, hur man ska övervinna dessa hinder och vad ökad jämställdhet skulle betyda för svensk film. Det är den sista frågan som är intressant, eller snarare svaren som kommer på den. För svaren handlar om att vi alla skulle tjäna på att se historier berättade ur ett annat perspektiv. Och det är det jag reagerar på, för då måste kvinnor berätta något annat, göra en annan typ av kvinnlig film, utifrån ett kvinnligt perspektiv för att få bli berättigade att göra film. Samma sak med invandrade regissörer, de ska berätta andra historier, öka mångfalden. (Och sen undrar de varför kvinnor inte regisserar polisfilmer, hallå de har ju fullt upp att styra upp mångfalden!)
Kravet på att kvinnor (och andra bortkvoterade grupper) ska ha ha lika möjligheter att göra filmer som män är en rättvisefråga och inget annat! Det borde inte vara villkorat med att de ska "öka bredden i berättelsernas innehåll".
Uppdatering: Nu finns även en bearbetad version av detta inlägg på SecondOpinion.
Frågorna handlar om vilka hinder som finns för jämställdhet, hur man ska övervinna dessa hinder och vad ökad jämställdhet skulle betyda för svensk film. Det är den sista frågan som är intressant, eller snarare svaren som kommer på den. För svaren handlar om att vi alla skulle tjäna på att se historier berättade ur ett annat perspektiv. Och det är det jag reagerar på, för då måste kvinnor berätta något annat, göra en annan typ av kvinnlig film, utifrån ett kvinnligt perspektiv för att få bli berättigade att göra film. Samma sak med invandrade regissörer, de ska berätta andra historier, öka mångfalden. (Och sen undrar de varför kvinnor inte regisserar polisfilmer, hallå de har ju fullt upp att styra upp mångfalden!)
Kravet på att kvinnor (och andra bortkvoterade grupper) ska ha ha lika möjligheter att göra filmer som män är en rättvisefråga och inget annat! Det borde inte vara villkorat med att de ska "öka bredden i berättelsernas innehåll".
Uppdatering: Nu finns även en bearbetad version av detta inlägg på SecondOpinion.
Etiketter:
feminism,
FILMPOLITIK
tisdag 1 juni 2010
The Bechdel Test
Jag hörde talas om the Bechdel test för några månader sen när jag läste Dykes to watch out for av Alison Bechdel.
Testet består av tre kontrollfrågor:
Efter det har jag läst om the Bechdel test lite överallt, både hos Skumrask, Anders Annikas, Barnvagnen och nu senast har manusförfattaren John August skrivit om nyttan med the Bechdel test för manusförfattare.
Det är helt sjukt att så få filmer innehåller fler kvinnor än en som pratar med varandra om något annat än män. Bättring nu!
Testet består av tre kontrollfrågor:
(1) Innehåller filmen minst två kvinnor?
(2) Pratar de med varandra?
(3) ...om något annat än en man?
Syftet var att sno förstås, (man kan ju kalla det för referenser eller en hommage om man vill få det att låta bättre). Nu finns det en scen i Sthlm Darling som utspelar sig i en videoaffär, där två av karaktärerna diskuterar Bechdeltestet och vilken film de ska hyra.Efter det har jag läst om the Bechdel test lite överallt, både hos Skumrask, Anders Annikas, Barnvagnen och nu senast har manusförfattaren John August skrivit om nyttan med the Bechdel test för manusförfattare.
Det är helt sjukt att så få filmer innehåller fler kvinnor än en som pratar med varandra om något annat än män. Bättring nu!
Etiketter:
feminism,
MANUS,
STHLM Darling
torsdag 20 maj 2010
Machismen
Igår satt vi ute och åt på gården och suckade lite över alla små killar som sprang runt och spände musklerna påtröttsamt vis och då sa Emma nåt som jag tänkt lite på sen dess, hon sa att man aldrig kan flytta från machokulturen för den finns liksom i alla samhällsklasser.
Spelar ingen roll ifall man bor i Bergsjön, Pennygången eller Askim. Även om du har pengar så kommer dina barn växa upp i ett samhälle med kvävande könsroller.
Det är sorgligt, inte för att jag tycker generellt sett att det är en bra utväg att spärra in sig i gated communitys för att slippa problem, men den tanken gjorde det så konkret hur könsrollerna skär igenom hela samhället, att ingen kommer undan.
Spelar ingen roll ifall man bor i Bergsjön, Pennygången eller Askim. Även om du har pengar så kommer dina barn växa upp i ett samhälle med kvävande könsroller.
Det är sorgligt, inte för att jag tycker generellt sett att det är en bra utväg att spärra in sig i gated communitys för att slippa problem, men den tanken gjorde det så konkret hur könsrollerna skär igenom hela samhället, att ingen kommer undan.
fredag 14 maj 2010
Grabbgäng och kvinns.
FLM:s Jonas Holmberg skriver intressant om kvinnliga regissörer, eller snarare frånvaron av kvinnliga regissörer i Expressen idag. Framför allt det där med att de smala festivalvinnande filmerna som produceras för inga pengar görs av f.d. skejtare, citat:
/.../ en annan subkultur där män hänger med män och finslipar gruppdynamiken."
Ja, det där känns ju ganska väl igen. Som tjej var man välkommen att hänga med, men man blev aldrig en av grabbarna på riktigt.
Det enda raka är att sluta hänga efter för guds skull och göra nåt eget. Jag skulle helst se att kön inte hade betydelse för vem du är eller vad du gör. Men än så länge spelar det roll tyvärr och jag tror inte att det är en slump att jag den senaste tiden mest samarbetat med kvinnor. (Precis som könet inte är en slump i grabbgängen för den delen heller).
Kvinnliga regissörer gör i regel ganska publikmässigt breda filmer som inte är jättedyra. Men som filmlandskapet ser ut nu i Sverige verkar mellanbudgetfilmerna vara på väg bort. Det som framför allt kommer att göras är de riktigt dyra filmerna och de smala arthousefilmerna. Båda regisseras framförallt av män. Än så länge.
/.../ en annan subkultur där män hänger med män och finslipar gruppdynamiken."
Ja, det där känns ju ganska väl igen. Som tjej var man välkommen att hänga med, men man blev aldrig en av grabbarna på riktigt.
Det enda raka är att sluta hänga efter för guds skull och göra nåt eget. Jag skulle helst se att kön inte hade betydelse för vem du är eller vad du gör. Men än så länge spelar det roll tyvärr och jag tror inte att det är en slump att jag den senaste tiden mest samarbetat med kvinnor. (Precis som könet inte är en slump i grabbgängen för den delen heller).
Kvinnliga regissörer gör i regel ganska publikmässigt breda filmer som inte är jättedyra. Men som filmlandskapet ser ut nu i Sverige verkar mellanbudgetfilmerna vara på väg bort. Det som framför allt kommer att göras är de riktigt dyra filmerna och de smala arthousefilmerna. Båda regisseras framförallt av män. Än så länge.
Etiketter:
feminism,
FILMPOLITIK
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

