"All sorts avhållsamhet är bra"

Jag och Sophia var på seminariet Feministisk Filmfasta idag på Göteborgs filmfestival. 
Det var ett roligt samtal baserad på Wanda Bendjellouls filmexperiment: att fasta enligt den kristna traditionen, dvs bara se filmer av kvinnliga regissörer, 40 dagar fram till påsk. Hon berättade att idén kom på en filmfestival när hon just sett fem filmer på raken av män, om män. I den femte filmen gick Vincent Gallo runt i ett snöigt landskap och det blev droppen och Wanda Bendjallouls personliga Falling Down-moment. De första 40 dagarna av fastan var en striktare variant, där hon enbart tog del av det utbud som erbjuds via tv, videobutik, bio eller VOD. (exempel: 1 av 28 filmer på SVT under mars månad 2012 var regisserad av en kvinna). Där blev inte många filmer sedda.

Efter denna inledande fas fortsatte hon med en mer uppsökande verksamhet, där hon köpte rätt mycket film och lånade av kompisar. All sorts avhållsamhet är bra sa Wanda Bendjalloul (publiken skrattade). För det får en att stanna upp och fundera på vem du är och vad du tycker. Det spelar ingen roll om det är rökning eller film. När giftet går ur händer det nånting med dina tankar.

Sen övergick samtalet till att handla om varför det ser ut som det gör, varför färre kvinnor får göra film. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, var där och pratade om ett nytt mentorsprogram för oetablerade kvinnliga regissörer. Programmet är inte till för att kvinnorna behövde bli bättre på att regissera, utan snarare få hjälp hur man tar sig fram i branschen. På frågan om vilket motstånd en kvinna som regisserar möter svarade hon att det ofta händer att filmprojekt som fått stöd av Sfi fallerar på grund av att övrig finansiering inte går att få till. Att SVT och distributörerna säger nej och då blir det inget även om en konsulent stöttat projektet. (Distributörerna = i princip Sture Johansson som är programdirektör på SF Bio). Det är ingen som räknar hur könsfördelningen ser ut bland filmer som stöttas av SVT. Producenterna är efter, de är snabba på att välja ut män att jobba med. Med nya filmavtalet som kräver etablerad producent (minst två långfilmer; i praktiken: mest en massa gubbar) lär det inte bli lättare att göra långfilm som oetablerad kvinnlig regissör. Samtidigt från producenterna finns en nervositet, kommer deras filmer inte få stöd nu, om de inte har någon kvinna som regisserar?

Rookiesatsningen kom på tal (och Andrea Östlund satt i publiken och kunde ge exakta siffror). 190 sökte till de tre första filmerna. 38 av dessa var kvinnor. När pengar till den sista filmen utlystes, som enbart vände sig till kvinnliga regissörer sökte 90 kvinnor. Kvinnor söker stöd när de vet att det finns en chans att få pengar. Återigen, det här med att kvinnor ska ta plats, tacka ja, att lägga ansvaret på en minoritet att förändra en orättvis struktur, det är så dumt. Kvinnliga filmare är inte dumma. Varför lägga energi på att söka pengar, när statistiken visar att det inte är någon idé. Hellre göra film ändå, utan finansiering, eller skita helt i film och göra nåt annat.  Det betyder inte att kvinnor inte vill göra film.

Wanda Bendjellouls filmfasteblogg kan man läsa här. Där finns en lista på ca 750 kvinnliga regissörer från hela världen. Själv ska jag se tre filmer på festivalen, som alla råkar vara regisserade av kvinnor. Så om jag vill kan jag inleda min egen filmfasta idag. Jag kanske kan behöva lite avgiftning.