Försöker skriva ned allt jag kan om att skriva manus och läser om en massa böcker, mina anteckningar från manuskursen på IHTV och diverse manusrelaterade grejer.
Läser intervjuer med några svenska producenter om filmmanus och förvånas lite över att åsikten att många manus är dåliga för att folk har läst en amerikansk manusbok, lärt sig struktur och tror sig kunna skriva manus.
Vilket förakt för kunskap. Utan all teori om dramaturgi hade jag vart lost om jag skulle försöka skriva. Det är inte fint förstås att följa regler och mallar. Man ska vara en konstnär med unika berättelser. Blir glad då när Björn Runge i samma skrift säger "Nu eftersträvar jag det amerikanska treaktssystemet i mina historier. Det ska vara en enkel konstruktion." Han har liksom fattat att det fina i manusförfattande är blandningen mellan hantverk och konst. Lika delar soduku/korsordslösande som egen röst.
8 kommentarer:
Varför skulle det inte eftersträvansvärt att vara "en konstnär med unika berättelser"?
Hellre kunskapsförakt än konstnärsförakt.
äsch! jag är för tusan en konstnär själv.
men jag tror att få människor kan skriva bra manus bara utifrån premissen: berätta en unik historia.
att skriva manus är pusslande och klurande och dramaturgi är en vetenskap, hoppar man över det gör man det svårt för sig.
sen kan man ju göra episk-lyriska filmer utan treaktstruktur såklart, men de är det ju regissören själv som skriver manus till. det är liksom en helt annan grej.
Nej, men jag tror att det är de som har det i sig, som behöver kurserna för att hålla sig i schack och använda sin talang på ett bra sätt.
Den som saknar det där odefinierbara vi brukar kalla talang, kommer ju inte att hitta det på någon kurs eller i någon bok. Även om jag önskar att jag kunde plugga mig till att bli en Hemmingway.
Men eftersom du har det ena så är det förstås bra att du arbetar på det andra också!
Och skulle man sakna talang kan man ju åtminstone vara episk-lyrisk till sin personlighet
Jag tror inte att svensk filmindustri kommer att bli riktigt bra och sund förrän vi kan börja göra bra s.k. genrefilm.
Problemet är att många svenska manusförfattare använder de amerikanska teknikerna utan att pressa sig själva till att ta det ett steg längre. I och med att det finns något slags inbyggt förakt mot genrefilm så tror man att det räcker bara man följer formulär 1A.
I USA använder de bästa manusförfattarna 1A teknikerna men utvecklar dem hela tiden och tar det ett steg längre. Varför? De har respekt för den typen av filmiskt berättande. I Sverige kramar vi helst folk som gör filmer utan manus - de får t.o.m. guldbagge för bästa manuskript... ;)
John: men hur vet man om man har eller saknar talang då?
Sara: tror du har helt rätt. tricket är ju att använda dramaturgin inte att användas av den.
kan skepsisen vara ett arv från tanken om Den Europeiska Auteuren kanske? det var trots inte längesen DI startade sin manusutbildning (och där har de sin egen "sjuaktstruktur" vad nu det är)
Annika - Ja, kanske det. Lustigt bara att Bazin och grabbarna i första hand tittade på amerikansk film när de myntade auteurbegreppet, hehe...
Sjuaktstruktur, ja, jävlar... Jag tror jag inte säger mer än så... ;)
AI: Det är väl som med allt annat man ger sig in på. Ibland märker man direkt att man är dålig, ibland tar det ett tag, vissa märker det först när 20 miljonersprojektet floppar och de hatas enhälligt (om ens då).
Och vice versa.
Sara: Tänkte inte på det! Det är rätt bakvänt när man tänker efter.
John: Har man väl börjat göra dyra filmer finns det ingen återvändå (väl?)
Skicka en kommentar