Fick en idé sent igår om att göra ett experiment som gick ut på att inte säga något negativt eller klaga på nåt överhuvudtaget under en hel dag.
Men sen kom jag på att det är mycket tråkigare att vara positiv än att vara cyniker. Jag vet för jag är ganska naiv och glad av mig.
+ de riktigt positiva människor måste ha en dold agenda. I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna etc till exempel Kay Pollak. Jag har haft väldigt svårt för den människan (en underdrift) sen jag såg Så som i himmelen. Så svårt hade jag att jag var tvungen att ägna min b-uppsats i filmvetenskap till att vetenskapligt försöka bevisa att Så som i himmelen är en riktigt kass film. Vilket dessutom fick mig att under svåra plågor plöja igenom Att välja glädje (tur att den är tunn, mer som en pamflett) samt
A course in miracles, new-age-flum-bibeln nr 1 som Kay Pollak snott allt ifrån.
Tänk om jag haft bloggen då, då kanske det hade räckt med att skriva ett blogginlägg.
Notera the david brent-titten i kameran vid 03:45!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar