Skrivkramp har jag aldrig haft. Däremot har jag alltid en rejäl uppförsbacke innan jag lyckas sätta mig ner och börja skriva. Jag minns att jag hatade uppsatsskrivande så mycket på högstadiet att jag då bestämde mig för att jag aldrig skulle jobba med något som hade med textproducerande att göra i alla fall.
Nu verkar jag ha målat in mig själv i ett hörn, där jag oavsett om jag gillar det eller inte måste skriva för det är det enda jag någorlunda behärskar. Det och tidningsbudjobbet då.
Jag gillar skrivandet i teorin, men i praktiken är det alltid något som kommer emellan. Är man hemma kan det vara disken, dammsugningen eller den store diciplinmördaren internet.
Det är så stökigt i skallen att jag måste rensa upp i min omgivning först. Tror jag. Det enda som egentligen funkar är att stänga av det trådlösa nätverket och gå ner på biblioteket. Först har jag mördande tråkigt ett par minuter, sen börjar jag skriva och då går det faktiskt ganska bra.
Läs även andra bloggares åsikter om SKRIVKRAMP
4 kommentarer:
Gud, vad jag hör dig (som i I hear ya sistah')!
Disciplinskurs någon? Eller så ses vi på biblo.
Bibblan blir det.
Skrivkramp går över. Det är bara en fråga om att låta hjärnan få ro att strukturera ämnet. Värre är det att vara "utskriven". Kan ta år att bota om det ens är möjligt. Hade en kollega som satt i två år och stirrade på bildskärmen utan att få något ur sig.
Skivande är ett hårt jobb med stora trösklar. Tur att det är så kul, direkt teurapeutiskt ibland.
Murvel
Jo det är kul när det går bra.
Men jag tror också att det beror på en rädsla för att en idé som är bra i huvudet inte är lika bra på papper...
Skicka en kommentar