Läser de nyöversatta femböckerna just nu och känner inte riktigt igen mig. Textstorleken är större och texten nedbantad. Framförallt saknar jag beskrivningarna av allt ätande som ju var något av Blytons signum. De har blivit som lättlästa versioner av originalen. Man följer historien troget men det har blivit lite blodfattigt. Det har också rensats upp bland otidsenliga saker som till exempel (smyg?)rasismen i böckerna.
I nyöversättningen av Fem på mystiska heden träffar femgänget på några mystiska människor som bor i vagnar dragna av skäckiga hästar och pratar utländska. -De kanske är tyskar eller svenskar? tror ett av barnen.
När jag var liten tror jag inte att jag tänkte på huruvida skurkarna var zignerare eller inte, det var äventyret, lönndörrarna och de hemliga ritningarna som var det spännande i femböckerna. Så på så sätt kanske nyöversättarens strategi fungerar: att bara ta bort det som är olämpligt i texten. När jag själv läser för mitt barn censurerar jag friskt på samma sätt. Pippis pappa är ingen negerkung precis. (Vad han är är lite höljt i dunkel.)
Men nu ska jag läsa om de gamla översättningarna av femböckerna, kanske återkommer i frågan när jag gjort det.
Läs även andra bloggares åsikter om FEMBÖCKERNA, RASISM, NYÖVERSÄTTNINGAR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar