Kollektiva filmupplevelser

Oftast vill jag helst se film själv, speciellt om jag blir berörd och behöver tid att sortera intrycken innan jag orkar att börja besvara frågor och påståenden som "Vad tyckte du? Jag tyckte den var sådär..."

Sen finns det andra mer kollektiva filmer som man inte skulle stå ut med att se ensam utan möjlighet att kommentera högljutt och spola tillbaka flera gånger för att få höra en rolig replik igen. Och igen och igen. Absolut inte lämpad för bio alltså.

En sådan film som jag äntligen tagit mig tid att se är Angel av Colin Nutley. Längtan har varit lång ända sen jag såg trailern för ett år sedan.

Filmen är ganska precis allt det man kan se i trailern fast omtuggat ett par gånger extra och kryddat med lite improvisation á la Nutley/Bergström, blnd annat en rolig scen då Angel kommit hem från Thailand och börjar skrika om att Rolf Lassgård inte har diskat. Lassgård i sin tur mumlar släpigt fram en massa one-liners på engelska samt återkommande: "Döda artister talar inte". Underhållande.

Slutet är segt och på sätt och vis överraskande, det verkar som om aldrig Nutley har hört talas om Tjechov och hans idéer om pistoler. Eller så försöker han bara bryta mot en dramaturgisk konvention, men misslyckas.

En sak som är intressant är hur Helena Bergström visas upp i filmen, redan i de första minuterna får man se henne naken, men det verkar inte finnas något som helst försök att göra henne sexig. Nakenheten är mer av det frusna, hukade slaget (Bad naked kanske Seinfeld skulle ha sagt) Bara det gör Angel sevärd.


Läs även andra bloggares åsikter om ANGEL, NUTLEY, BAD NAKED