Förbannelsen i att flytta närmare stan och kunna cykla istället för att ta spårvagnen

Jag saknar att åka kollektivt. Tidigare när jag bodde i Bergsjön och spårvagnsresan hem gick på minst 20 min, men oftast det dubbla, hade jag gått om tid att sitta och fundera på saker och studera människor. Då hade jag flera nedklottrade anteckningsböcker.

Nu har jag inte använt mig av en anteckningsbok regelbundet på flera år. Att flytta närmare stan är en förbannelse.

Men idag gjorde jag slag i saken och köpte en. Länge stod jag och dreglade över moleskine-anteckningsböckerna. Det är något med dem, något mer än den infernaliska marknadsföringen. När stora tänkare som picasso, hemingway och van gogh har använt moleskine, hur ska du kunna motstå ett tillfälle att få tillhöra det sällskapet?

Nej, det är något mer, den är smäcker. Den känns fantastiskt att hålla i och den luktar gott. Men att betala över hundratrettio spänn för en liten liten anteckningsbok känns perverst på något sätt. Jag köpte en liknande anteckningsbok för en tredjedel av priset. Förvisso trevlig på sitt sätt med gummibandsstängning, men stum och utan personlighet. Den kanske jag faktiskt kommer att våga skriva i.