Jag och Rob såg Whip it häromkvällen. Drew Barrymores film om en rollerderbytjej. Den hade mycket på pluskontot: Färgglatt, hårda tjejer, Daniel Johnston-referenser, Juliette Lewis som antagonist. Jag är tvungen att gilla den.
Dessutom var det ett strålande manushantverk formulär 1A, dvs fruktansvärt förutsägbart. Eller så var det bara för att jag såg filmen med Rob som med skrämmande detaljrikedom satt och beskrev vad som skulle hända hela tiden. I stil med: "Nu kommer hon se ett foto på honom och en annan tjej." Själv brukar jag kunna stänga av den dramaturgianalyserande delen av hjärnan ganska bra när det kommer till filmer man ser för underhållningsvärdet, men det här var bland det värsta jag sett. Men det gör inget, Whip it är inget man ser för att bli överraskad.
Den är sevärd trots total förutsägbarhet vad gäller story. Fast jag är glad att jag inte såg filmen när jag var 14, då hade jag tagit till mej den utan distansfilter och skaffat rullskridskor direkt.
ps. fast det bästa med filmen är ju när Juliette Lewis säger att det tog henne 31 år att hitta något som hon verkligen var bra på. Det är således inte försent för skrillor än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar