Har under helgen tagit mig igenom tv-serien Ärliga blå ögon.
Såklart är den färgad av sin tid, inspelad 1976, men det är en del av charmen. Serien handlar om Lena som försörjer sig som svindlare och en otroligt kompetent sådan också. Jag skulle kunna skriva sin tids Lisbeth Salander om det inte skulle kännas så tjatigt. Alltid i olika förklädnader och dialekter. Skådespeleriet av Anna Godenius är imponerande, självklart gör kläderna och sminket sitt, men mycket handlar om hållning och ansiktsuttryck.
Linda är en god skurk, hon lurar bara sådana som lurar andra, porrklubbsägare, fifflande göteborgska skeppsredare och sektliknande pyramidspelare till exempel.
Serien är lite en svensk Jackie Brown, eller en snällare Thriller, med en hel del oprovocerad nakenhet, fult ljussatt tv-teater och ju närmare slutet vi kommer desto fler scener med någon slags absurd crazyhumor á la Riget.
Pluspoäng i min bok för Uppsalamiljöerna (min gamla hemstad) med kajorna i miljöljudet. Jag visste inte att jag saknade dem. (Kajorna).
1 kommentar:
Oh! Jag minns att jag såg den här med mina föräldrar när jag var typ 6 år och sen har den fastnat lite i huvudet.
Skicka en kommentar