Jag funderar lite kring svensk filmpolitik bland annat efter att ha läst den här krönikan om filmavtalet.
Jag är ju ännu(?) inte en etablerad manusförfattare och har alltså inget att förlora på ett totalt sammanbrott av det svenska filmfinansieringssystemet. Det enda jag har att bekymra mig om är att skaffa pengar till mat och hyra.
Hela filmapparaten* känns hopplöst föråldrad med och distributionsavtalen, vem orkar gå på bio egentligen? Jag gör det enbart tillsammans med min son i tron att det ska skänka honom en slags barndom som liknar min egen. Eller? att se en film på stor duk ger ju en annan känsla: "Film är bäst på bio" - men det är väl ingen ursäkt för att göra sämre filmer?
Fast jag tycker det görs mycket bra svenska filmer. Det är väldigt lätt att snacka skit om svensk film och skratta lite överlägset. Men Sverige är ett litet land. I procent görs det säkert mycket fler bra filmer här än i Hollywood. Det är bara det att de flesta av de dåliga amerikanska filmerna får vi aldrig ens höra talas om här. ( Min pappa kommer att säga emot mig om det här, hela min uppväxt fick jag nämligen höra att alla amerikanska filmer var kassa)
Äh, det är nog mest distributionen det är fel på. Läs: Svensk filmindustri. Troell skrev om det för jättelängesen här. Om publiken bara kan välja mellan Wallander och Göta kanal 2 så får ju de filmerna biljettintäkter. Inte Maria Larssons eviga ögonblick. (Som förövrigt är en mycket trevlig film, trots att Persbrandt är med. Tänk att de valde Persbrandt och så fick de ändå inte publik. Vilken nitlott).
*Que? Känns tryggt att vara lagom ospecifik här så ingen kan smälla mig på fingrarna med ett motargument.
Läs även andra bloggares åsikter om Filmpolitik, SF, Bio, Svensk film, Persbrandt, Troell,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar