Triptyk från jobbet

RGB

I köket, pennygången. 13 november.

Compressor-syrsorna i Walking Dead?

I zombieserien Walking Dead har de lagt en compressor på miljöljudet (oftast nån slag syrsa när det är en dialogscen) När någon säger något så sänks miljöljudet och när det blir tyst så höjs det snabbt igen. Det här var det bästa klippet jag kunde hitta, men det finns scener där detta är ännu påtagligare (och enligt mig ganska störande). Inte för att va konservativ, men det här känns väldigt vågat.

 Uppdatering: Tydligen är detta inte ett konstnärligt grepp som jag först trodde, utan snarare för att man vill hålla ljudnivån på en jämn nivå, så att inte tittarna ska klaga på låg ljudvolym. Weird. För om det inte är meningen att det ska låta så här så är det riktigt illa. Jag skulle skämmas rätt bra om nån av mina filmer lät så här.

Joakim Pirinen i Varberg

För ganska många veckor sen var jag och såg Pirinens utställning på konsthallen i Varberg. Som gammalt Socker-Conny-fan trodde jag att jag visste ungefär vad jag skulle få se. Men typ hälften av utställningen bestod av pärlplattor. 200 stycken på en stor vägg.  Och den sista pärlplattan var den här:

Jag skulle rekommendera alla som kan att gå dit, men tyvärr stängde den ju 23 oktober.

Gummo

Det var mitt i natten, jag hade kommit hem ganska sent och satte på teven. Och där var den. Gummo. En väldigt konstig och ganska obehaglig film. Jag hade aldrig sett något liknande förut och fastän jag var rätt så trött så kunde jag inte sluta titta. Jag bara satt där med gapande mun och vidöppna ögon och lät mig översköljas av Harmony Korines knäppa värld. Jag brukade säga att det var min favoritfilm, för den förändrade min syn på vad en film kan vara. Men jag har aldrig sett om den efter den natten. 

Något jag tänkt på sen i somras:

Game of thrones-introt låter lika som Angry birds-musiken fast långsammare.

whatever love means

Har börjat konsumera kultur som om det inte fanns någon morgondag. Var med Liv Kniv i fredags och kollade på Whatever love means Teater Tamauers uppsättning av Liv Strömquists seriebok Prins Charles känsla, kan rekommendera både teater och bok, till alla men speciellt till heteron i parförhållanden. Det var mest kvinnor där (inte ovanligt i guess) men när skådespelarna delade ut biljetter till männen i publiken med en påminnelse om att visa en kvinna lite kärleksfull omsorg blev det extra tydligt. Det Strömquist säger; att män åkt snålskjuts på kvinnor i alla tider med hjälp av idén om romantisk kärlek är ju egentligen extremt deppigt, ändå är det en rolig text/pjäs. Och jag gillade detaljerna, te x kostymen. Kolla bilden ovan, hur de sytt små stygn på hans pullover, som blyertsstreck, det är ju genialiskt! Samt att musiken som enpersonssorkestern Anna Gustavsson spelade live var fantastisk. (Hon har tydligen också gjort musik till Uppgifterna som jag såg veckan innan). Jäkla bra asså.