Jag tänker på buskarna idag.

Det är symptomatiskt detta, november fick bara två inlägg. Ett den första och ett idag, den sista november. Däremellan ett helvete. Nu överdriver jag lite. Det har hänt många bra saker i november också. Men ändå november vinner år efter år första pris i den högst informella tävlingen Årets Värsta Månad.

Idag har jag tänkt lite på det här med att prestera och vara duktig. Så nu kommer en liten anekdot från mitt liv.

En sommar när jag bodde på Gotland var alla jag kände arbetslösa.  Men så var det någon som visste  att man alltid kunde få jobba med att "hacka betor" (dvs att rensa bort ogräs runt sockerbetor med en hacka). Jag tror vi fick 60 kr för en rad som var ca 70-80 meter lång. Vi hann inte så många rader på en dag, för man var tvungen att vara ganska noggrann. Bonden gick efter och kollade så man inte råkade rensa bort någon späd beta av misstag. Men det var ganska trevligt ändå. Vi kunde lajva 1800-talspigor och sov middag i skuggan av redskapskjulet.

Andra veckan hackade vi betor hos en annan bonde. Raderna var längre men vi fick lite bättre betalt. Två unga killar var också där. Vi såg dem på håll på andra sidan åkern. De jobbade så snabbt. Jag försökte jobba snabbare, ville inte vara sämre. Men det gick bara inte. Vi kunde inte förstå hur de kunde vara så jäkla snabba? När arbetsdagen var slut gick vi och spanade in deras rader. De hade röjt bort det mesta av ogräset, men ändå slarvat sig igenom raderna. Det mest upprörande var att de lämnat en stor tistelbuske mitt i allt - upprörande för att jag bara en stund tidigare kämpat i flera minuter för att bli av med en likadan som växte i "min" rad.

Vad jag vet så fick killarna betalt för sina rader precis som vi. Och det är det jag sitter och tänker på nu idag. Den där busken. Är det så himla noga egentligen? Varför (bokstavligen) knäcka ryggen av sig när det uppenbarligen i många fall är helt onödigt? Man borde spara mer på sig. (Särskilt i november.) En och annan kvarlämnad buske kanske inte gör så stor skillnad i det långa loppet.

Vi är bäst!

Coco Moodysson har gjort ett jättebra seriealbum som heter Aldrig Godnatt som handlar om tre punktjejer som är cirka 13 år. Nu ska hennes man (Lukas) göra film på detta. Hur bra kan det inte bli? (Detta är ett påstående förklätt till fråga).

Bonus: Tips på annat bra seriealbum om en punktjej: Ulli Lust Idag är sista dagen på resten av ditt liv. och här är Coco:s blogg.